Sedan 1924 har tidningen Smålänningens Jul spridit glädje med berättelser av svenska kända författare. Tack vare att Monica Bruneflod, tredje generationens utgivare, tänkte om för åtta år sedan lever den vidare i samma anda.

För en krona kunde man år 1924 köpa det första numret av Smålänningens Jul, en jultidning med noveller, mestadels skrivna av äldre författare som inte längre är i livet.

Monica Bruneflod berättar att Bror Yngve Larsson från Jönköping startade Smålänningens förlag år 1921. Ledstjärnorna var folkbildning och god litteratur av svenska författare.

– I hans programförklaring stod det att det var en ny rörelse, präglad av ett slags fostrande demokratiskt bildningssystem. Han ville ge ut en tidning med texter skrivna av svenska författare och riktade sig särskilt till det arbetande folket. Han fick väl för sig att de behövde bildas lite mer. Det löftet höll både han och hans efterträdare.

Många tycker att det, så som världen ser ut i dag, är väldigt trevligt att läsa om hur Sverige såg ut en gång i tiden.

Monica BruneflodUtgivare, Smålänningens förlag

Tidningen har levt vidare som den typen av gammaldags tidning, berättar hon.

– Många tycker att det, så som världen ser ut i dag, är väldigt trevligt att läsa om hur Sverige såg ut en gång i tiden. De flesta i dag känner kanske inte till hur det var att växa upp på landet, till exempel så som Vilhelm Moberg skriver om det. Vi får mycket uppskattning för att vi gör det här; därför har vi fortsatt.

Monica Bruneflod säger att jultidningen i dag, utöver de äldre novellerna, kan innehålla en eller ett par nyskrivna berättelser. Det händer också att de skriver själva. De gör gärna resor i de gamla författarnas fotspår och skriver utifrån det. Senaste resan gick till Småland.

– Vi åkte runt och såg var författare var födda, tittade på de olika platserna och om husen fanns kvar. Vi fotograferade och skrev om sådana saker.

De har också tillbringat mycket tid i Kungliga biblioteket i Stockholm, där de har gjort efterforskningar för att lära sig om förlagets historia.

Förlaget, som alltid har haft sin bas i Stockholm, började med att ge ut Skämttidningen Smålänningen (1921–1924), ett månadsblad. Vid 1920-talets början var utbudet av humor och underhållning relativt stort, med flera populära tidningar som till stor del bjöd på underhållning, förklarar Eva Åsén Ekstrand i Mediehistorisk årsbok 2021. Överskottet från det första numret av Smålänningens Jul gick till veckotidningen Familjetidningen Smålänningen (1924–1962), som också innehöll berättelser.

Monica Bruneflods farfar kom in i förlaget 1922. Hennes far Bengt-Ola Söder började arbeta på förlaget ett år innan farfadern gick bort och tog sedan över.

Man trodde länge att jultidningen startade 1925, tills hon och hennes medhjälpare hittade en tidning från 1924 när de gick igenom biblioteksmaterialet.

– Vi tyckte att det var jätteroligt när vi hittade den! Det visste de inte ens om på Kungliga biblioteket. Den fanns inte i pappersformat, men vi har kopierat tidningen från mikrofilm.

Så småningom fick man lägga ner Familjetidningen Smålänningen.

– De fick konkurrens när tv:n kom på 1960-talet och försvann på grund av att det var svårt för tidningar att slå sig fram.

Fadern hade önskemålet att dottern skulle fortsätta med Smålänningens Jul, men det var inget som hon hade tänkt sig.

– Jag har jobbat med helt andra saker och har bott utomlands i många år. Men pappa och jag provade att jobba ihop med ett nummer av Smålänningens Jul, och då upptäckte jag att det var jätteroligt!

Hon berättar att hon ändå är uppvuxen med jultidningar. I yngre tonåren ville hon få pengar till jul och jobbade extra med att packa tidningar i buntar – det fanns sex olika jultidningar och det skulle finnas en av varje i en bunt.

– Det var Smålänningens Jul och Mors Jultidning, Lill-Roffe och Barnens Julläsning ... Det gällde att sortera dem så fort som möjligt. Sedan skulle de in i ett kuvert och högarna skulle travas upp. Då tjänade man en slant på det. Men jag läste inte Smålänningens Jul, säger hon och fortsätter:

– Så växte jag upp, men jag hade ingen tanke på att någonsin jobba med själva tidningen.

En viktig del av arbetet i dag är att söka upp släktingar till de gamla kända författarna för att fråga om tillstånd att publicera berättelserna. Vanligtvis upphör upphovsrätten 70 år efter en författares död; innan dess behöver man ha släktingarnas tillstånd.

– Det har varit jättespännande att lära känna barn eller barnbarn till de gamla författarna. Då får man också lite historia kring hur allting har gått till.

Efter att hon hade provat arbetet 2016 bestämde hon sig för att fortsätta och har sedan drivit tidningen med hjälp av sina medarbetare.

– Jag tycker att det är jätteroligt och jag älskar det här! Det är en fantastisk resa och jag tycker att det är så roligt att så många uppskattar tidningen.

Hon berättar att läsekretsen länge höll sig i åldern 70–80 år, men att den har blivit bredare sedan hon tog över. Även läsare i 30–40-årsåldern har upptäckt tidningen. Hennes egna barn, som är i den åldern, började läsa den och rekommenderade den till jämnåriga vänner.

– Det är väldigt kul att se. Det är många i den åldersgruppen som köper tidningen – oftast en till sig själv och en till en äldre släkting som har introducerat tidningen för dem.

Vilhelm Moberg var en av de författare som medverkade i jultidningen från början. Han var också krönikör i Familjetidningen Smålänningen, där han skrev varje vecka i tolv år. Monica Bruneflods farfar har berättat om den tiden.

– Vilhelm Moberg bodde nere i Småland och kom ibland upp till Stockholm. Då kunde han ha med sig fem–tio färdigskrivna noveller och gick upp på kontoret och fick femtio kronor för tio noveller. Han var inte så känd då och blev jätteglad för det. Det var ett sätt för honom att försörja sig på.

På den tiden när tidningen startade samlade man familjen på julen för att läsa ur Smålänningens Jul. Det vet man utifrån upptecknade berättelser, och det förekommer även i dag. Bruneflod berättar att en man ringde henne för att beställa tidningen, men bad henne att vänta med att skicka den. Han ville ha den till lucia.

– Han sade att ”Vi får inte tjuvläsa den, och sedan har vi alltid högläsning, precis som det var förr.” Traditionen var kanske sådan att när man hade delat ut julklappar så satt man och bläddrade i tidningen och läste högt.

Berättelserna handlar om livet på landet förr i tiden.

– De flesta av de gamla smålandsförfattarna skrev om hur de bodde och levde på den tiden. Det är nog det som har gjort att folk tyckte så mycket om dem. De har berättat om ett helt annat sätt att leva.

I tidningen finns också vildmarksberättelser av Bernhard Nordh, en av flera norrlandsförfattare. Han skrev om jägarbravader och andra historier från vildmarkslivet och medverkar i årets nummer.

– Det handlar mycket om vildmark och jakt. Det gillar många. Vi får klagomål om vi inte har med något sådant.

Selma Lagerlöf och Albert Engström är några av de författare vars texter har publicerats i tidningen, liksom Harry och Moa Martinsson.

Hon betonar att innehållet aldrig har haft politiska syften, däremot har där funnits en del moral. Ett återkommande tema är ”storstadens lockelse”, som kunde gestaltas av en ung flicka från landet som riskerar att råka illa ut i storstaden. Ibland tränger samtiden igenom, och under beredskapstiden handlade många noveller om soldatlivet, med soldatens hemlängtan och om vakthållningen i snön.

Innehållet ska vara varierat, och hon berättar om Komedianten av Paul Myrén från 1930-talet, som finns i årets nummer.

– Den handlar om en herre som har flyttat in på ett äldreboende, och hur han lever sitt liv. Han har varit i teatervärlden, där han var premiäraktör. Den är kul att läsa i dag med tanke på vad man hör om äldrevården. Ibland plockar vi fram sådant som man kan associera till i dag.

En berättelse av Barbro Alving finns också med i 2024 års tidning.

– Hon var en kul person som berättade på ett roligt sätt. Hon hade en förmåga att hitta humor i vardagliga situationer. Det är härligt att få sitta och skratta åt saker och ting!

Hur tidningens framtid kommer att se ut är svårt att sia om, men det krävs förstås att någon som har intresse för det kan ta över så småningom. Monica Bruneflod tror inte att hennes barn kommer att vilja göra det.

– Det tror jag absolut inte. Men vem vet, kanske stöter man på någon som är intresserad och vill fortsätta. Titta på mig; jag trodde aldrig att jag skulle vilja hålla på med det här.

Tidningens omslag genom 100 år har också sin historia. Hon konstaterar att samtidigt som vackra omslag är en konstform, ger de en tillbakablick på tiden då de publicerades. Det första omslaget var i svartvitt, därefter var de tidigaste framsidorna färgglada och visade familjer i julpyntade hem eller under slädfärden på väg till julottan. Bland de tidiga konstnärerna fanns Nils Melander, Paul Myrén och Gunnar Widholm.

I mitten av 1930-talet kom tomtarna in i bilden, målade av Robert Högfeldt. Tomtarna var glada och kunde dansa och musicera i skogen, men hade också hyss för sig.

Redaktören Oscar Malmborg, som var med från starten, lämnade tidningen 1962. Därefter fick omslagen en ny karaktär och visade ofta en avfolkad landsbygd – en spegling av den tidsperioden.

När Monica Bruneflod tog vid valde hon att återinföra tomtar, och Nils Stödbergs illustrationer har fått pryda tidningen de senaste fyra åren.

– Hans tomtar är helt fantastiska, det är jättefina omslag!

När det gäller traditionen med högläsning under julen ser hon den som ett trevligt sätt att samlas på. 

– Det ger en gemenskap, och jag vet inte hur mycket gemenskap som finns kvar på jularna längre. Förr blev det en samlingspunkt för familjen.

Hon påminner om undersökningar som visar att barn har sämre läsförmåga i dag. Ungas läsvanor när det gäller tidningar och böcker har också förändrats med tiden.

– Där tycker jag att högläsningen hade en funktion.

Kontakta journalisten: [email protected]