Ur ”På igenvuxna stigar”
Den 14 juni blev jag bortkörd från mitt hem till sjukhuset i Grimstad – min hustru hade ett par dagar tidigare hämtats till kvinnofängelset i Arendal. Nu fick jag alltså inte längre sköta gården. Det var såtillvida mycket fatalt som det bara fanns en ung pojke att anförtro det hela åt under tiden. Men det kunde inte hjälpas.
På sjukhuset frågade en ung sköterska mig om jag ville lägga mig med detsamma – det hade nämligen stått i Aftenposten att jag hade ”haft ett sammanbrott och måste ha vård”.
