Bo Bergman (1869–1967) är det lika lätt att tycka om som att lätt irriterat avfärda – hans känslighet, kanske bör man säga överkänslighet, går hand i hand med en nästintill kronisk oförmåga att delta i och njuta av livet, av vad som ständigt ges, i form av luft, färger och liv; det är som att all glädje är förbi och våra ansträngningar enbart är fåfänga och till ett besvär. När jag ur hans samlade dikter ska välja några dikter inser jag att problemen är två: dels att det mesta går i moll och blir monotont (som läsning betraktat), dels att det allra bästa från hans penna är de dikter som så att säga renodlar just det vemodiga. I någon diktsamling – det blev ett tiotal stycken sådana, från debuten Marionetterna (1903) till Äventyret (1969; postumt utgiven) – riktigt känner man hur han bestämt sig för att inte vara så negativ, men resultatet blir både litterärt svagare och mindre övertygande i sak. Bo Bergman är ingen glad människa, om man ser till hans böcker, och även om han gärna ställer det grå och svarta – hans Stockholm ligger helst i en rå och kall dimma – i kontrast till sommarens ljus och värme, känns det mer som ett grepp för att ge dysterheten någon relief. Med detta sagt är de små tavlor som han målar upp ofta mycket vackra och rörande. Poeten är nära orden genom att de är nära honom, och denna intimitet skiljer Bergman från den mesta poesi som skrevs under beteckningen modernism under hans egen livstid. Bergman hörde aldrig hemma i 1900-talet – därav möjligen vemodet, melankolin, som han ju delar med flera av sina generationskamrater. I motsats till vännen Hjalmar Söderberg och dennes livligare temperament, med starkare underströmmar, med fler och rikare färger på paletten, är Bergman alltid dämpad; espri, berättarglädje och en levande nyfikenhet är inte hans stil. Kanske kunde man säga att med Bo Bergman fick finde-siècle-stämningarna sin allra mest svenska röst.

Einar Askestad
Kulturchef
[email protected]