Paul Andersson (1930–1976) tillhör ett fåtal poeter som för mig är svåra att närma sig. Och jag vet inte ens riktigt varför. Kanske aktualiserar han frågor som saknar övertygande svar. Vad är exempelvis relationen mellan självskadebeteende och trauman i barndomen? Eller känslighet och trasighet? Och längtan och rotlöshet? Var börjar det ena och var slutar det andra? Paul Anderssons liv ter sig som en tragedi, men vad fångar man egentligen in av en människa när man radar upp hennes olyckor? Han var sensitiv som en frostbiten mimosa, skriver en biograf. Det är en vacker och mycket romantisk bild, som nog beskriver poeten men som riskerar att trivialisera honom. Att vara romantiker är ju inte någon egenskap – det ett sätt att vara, en övertygelse om tillvaron i stort och livet på djupet. I detta tycks Paul Andersson ha varit kompromisslös. Han är romantiker ut i fingerspetsarna – han levde för det poetiska ordet, allt annat var sekundärt, ja kanske rent av ovidkommande. Hur hamnar man där? Flykt? Eller mod? Är det en exil? Eller hemkomst?
Olika världar kan givetvis förenas, men det kräver åtminstone en kännedom om dem. Utan poesi får somliga det svårt, medan andra får det lättare; ingenting grumlar den givna verkligheten och bekvämligheten firar triumfer. Tyvärr präglas ju de flesta samtal av den mest högljudde, som också som regel är den minst lyhörde. Vilsenheten blir en del av poetens öde. Kanske är det här problemen med att närma sig Paul Andersson uppstår för mig. Hur trogen är jag livet? Eller värjer jag mig för det? Kompromissar jag med det som inte går att kompromissa med?
Och detta är nog meningen med all verklig konst – att ge oss den spegelbild som blottar vilka vi är, och inte vilka vi blivit.
Einar Askestad
Kulturchef
[email protected]
