Carl Larsson (1853–1919) skriver lika lätt och behagligt som han tecknar och målar. Linjerna är tydliga, orden saknar all ansträngning, färgerna är lika pregnanta som luftiga, och känslan man får är att detta är en man som i sin egen person är självklar, hederlig och – god. Läsningen av hans memoarer – som han avslutade två dagar innan han hastigt, ja, som från ingenstans, avled – är en fröjd. Detta av fler skäl än vad jag kan lista, förmodligen för att de sammantagna inte gör helheten rättvisa (liksom ett ansikte är något annat än sina delar). De här publicerade avsnitten valdes ut med svårigheter, för vad skulle man fokusera på? Skildringarna från barndomen, som ger en sådan levande bild av för oss nästan ofattbara svåra tider? Eller avsnitten som berör konstnärens egna strävanden, hans motgångar och framgångar inom måleriet? Eller kanske de många mötena genom livet, hans nära vänskaper med allt från snickare till bankirer? Eller familjen? En sådan familj sedan … Kärleken, så uppenbar mellan makarna Carl och Karin, och alla barnen – förevigade i de på en och samma gång idylliska och realistiska akvareller om livet i hemmet i Dalarna. Romantiskt och förljuget, invänder säkerligen någon, men det romantiska är inget attribut – det är en livskänsla, ett sätt av vara, en ödmjukhet inför livets gåva inte minst, något som Carl Larsson sannerligen ägde, och vars ljus lyste upp allt i hans närhet.
Det är personligt, belevat och samtidigt ledigt. Nuet är lika närvarande som dåtiden – och mellan raderna anas framtiden. Åter och åter igen återvänder konstnären till temat om en plötslig död, som om han anade. Bitter är han bara två gånger. När han skriver om fadern och när han tänker på en vän som han en gång hade. August Strindberg. ”Denne skändare av allt upphöjt och heligt lär ha under de sista dagarna tummat på en Bibel… Han menade nog att lura sin skapare…” Carl Larssons dom är hård, så hård som endast den orättfärdigt behandlade förmår: ”En stor författare, javisst, men om han varit till välsignelse eller förbannelse för Sveriges folk – det vill jag låta vara osagt.” Om Zorn, som kontrast, en vänskap som höll livet igenom: ”Man har klinkat mycket på hans fel. Må vara, de finnas, men – de sitta utanpå. Inuti är det rent och putsat! Hell dig Zorn!”
Einar Askestad
Kulturchef
einar.askestad@epochtimes.se
