Maksim Gorkij räknas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av namn som Dostojevskij, Tjechov och Tolstoj. Rolf Karlman berättar om den sovjetiska socialrealismens främsta namn och dennes kontakter med svenska och finska författare.
Maksim Gorkij blev världsberömd med sin självbiografiska trilogi som inleddes med ”Min barndom” från 1914, och som följdes av ”Ute i världen” från 1917 och ”Mina Universitet” från 1923. Både Gorkij och hans vän Tolstoj var aktuella för Nobelpriset i litteratur, även om Gorkijs rykte komprometterades av att han blev ordförande i det författarförbund som Stalin skapade, i vilken socialrealismen blev ledstjärna och Gorkij en smakdomare.
1934 hölls i Sovjetunionen en väldig mönstring av den radikala världslitteraturen, i och med den författarkongress där den ”socialistiska realismen” för första gången officiellt proklamerades under mottot ”Diktaren – själens ingenjör”. På podiet presiderade Maksim Gorkij, Michail Sjolochov, Pasternak, Tolstoj och den fyra år senare avrättade Isvestijaredaktören Nikolaj Bucharin. Bland de utländska gästerna återfanns André Malraux, Louis Aragon, Ernst Toller, Klaus Mann, Nordahl Grieg och Martin Andersen Nexö.
