Franz Kafka (1883–1924) är – om man tillåts vara en smula fördomsfull – sinnebilden för en judisk intellektuell av mer modernt snitt. Hans självmedvetenhet (som liknar Woody Allens, om man bortser från att denne gärna skämtade bort allvaret) gränsar till det neurotiska, något som hans dagböcker kan läsas som en journal för. Kafka är som en grafoman med ständigt hotande skrivkramp, och så till den grad att svårigheterna med att komma till skott blir till ett huvudspår i hans anteckningar. En värld av konstant självreflektion, av tvivel, ängslan och frågor, med tankar om att inte räcka till, eller rent av vara oduglig, som fyller hans dagar och nätter, år efter år; sömnbrist är legio, och vid något tillfälle ifrågasätter han om han över huvud taget ”fortfarande är i stånd att skriva ett slags dagbok”. Hans tvehågsenhet, inte minst i förhållande till kvinnan, förlamar honom. Det saknas en riktning, vilket kunde sägas utgöra hans livs tema. Inga val, inga beslut, förmår han, för han vet inte vad han vill, ja mer än att skriva, och detta vill han så desperat att det får trumfa allt annat. Samtidigt är Kafka i sin litteratur glasklar, genomskinlig och balanserad, som om det neurotiska egentligen inte rörde honom, inte tillhörde hans egentliga jag.
    Detta slags medvetande, så självmedvetet att det slår knut på sig självt, tillhör ju inte enbart Kafka. Den urbaniserade människan lever i ett universum uppfyllt av sig självt och sina artefakter, befriad till synes från mer jordnära villkor, och riskerar att bli till en främling inför sig själv, till en abstraktion bland abstraktioner. Många läser Kafkas litteratur såsom varande depressiv, själv kunde han inte hålla sig från skratt när han läste högt ur den inför publik. Nattsvart, ja – men den som blickar in i det nattsvarta lämnar på sätt och vis det bakom sig. Som en mardröm som släpper sitt grepp, så fort man inser att det är en mardröm.
    Det suveränt gestaltade överskrider det gestaltade, når bortom en allt för bristfällig verklighet.
    Dödssjuk ber Kafka en god vän elda upp de opublicerade manuskripten (de tre romaner som vi i dag läser av Kafka). Ångrade han sitt skrivande? Såg han sin litteratur som misslyckad? Jag tror, för min del, att han mycket väl förstod sina verks litterära värde, men att han såg dem i ljuset av vad han gick miste om. Valde han inte bort livet? ”Möjligheten av att tjäna någon av hela sitt hjärta.”

Ur ”Dagböcker 1909–1923”

Portvaktens pudel, som sitter på ett trappsteg längst ner och lyssnar när jag kommer klampande från femte våningen, tittar på mig när jag kommer ner och följer mig med blicken när jag springer vidare. Behaglig känsla av förtrolighet, eftersom han inte är rädd för mig utan räknar mig till huset och dess ljud.