Det är 50 år sedan Andrej Tarkovskijs ”Spegeln” hade premiär. Med utgångspunkt i en sovjetisk familj återkommer Tarkovskij till sina andliga ämnen. Det är ett svårfångat verk, med filmiskt gehör. En gåta framträder i att sanningen om våra liv sällan är synlig, men kan, liksom en uppenbarelse, framträda.
Andrej Tarkovskij kom att göra sju långfilmer. Även om han stötte på många motgångar för att förverkliga filmerna – både gällande den sovjetiska statens censur och att finna finansiärer – finns det få konstnärer där varje verk håller en så hög nivå. Det är därför svårt att utkora vilket verk som är hans magnum opus, men ska man välja ett är ”Spegeln” en god kandidat.
Att närma sig ”Spegeln” är som att försöka beskriva ett musikstycke. Det var också vad Tarkovskij ämnade, att låta filmspråket mer influeras av musik och poesi än det klassiska berättandet. I ”Spegeln” är kameran likt ett musikinstrument, där dess rörelser i sig själva är vackra. Medan kontrollen över kameran är absolut, finns det en tillförsikt till det som filmas: imma på ett glasbord, droppande vatten och stora vindpustar genom ett fält får chansen att synas.
