I samband med Watergateskandalen i USA avslöjades den maktrelaterade korruptionen som hängde samman med denna. Det var en kultur av lögner som kunde bestå eftersom Nixon utgick ifrån att ingen skulle bry sig. Även i Sverige finns en tendens till bubblor i miljöer där korruption kan slå rot. Henrik Landerholm (M) och Ibrahim Baylan (S) är exempel på det.

Hannah Arendt kom i sin forskning att kretsa kring människan som politisk varelse och kring lögnen som företeelse, något som engagerade henne fram till hennes död 1975. Av lätt insedda skäl kom hennes ursprungsland Tyskland samt hennes nya hemland USA att dominera hennes forskningsfält. Att Arendts mest kända verk, ”Den banala ondskan” (originalets titel ”Eichmann in Jerusalem”), porträtterar Adolf Eichmann som en trofast byråkrat snarare än som en övertygad nazist rönte stor uppmärksamhet. Något som det gör än i dag.

I samband med det amerikanska Vietnamkriget kom hon att intressera sig för det amerikanska folkets acceptans av lögnare i regeringen. Efter den amerikanska regeringens uppenbara lögner under Vietnamkriget, och inbrotten och mörkläggningarna av Watergateaffären, började Arendt tro att den allmänna opinionen verkade redo att tolerera ”alla politiska överträdelser utom mord”. Med andra ord, om ”lögn som ett sätt att leva” kanske inte stöder den typ av brottslighet som förekommer i helt totalitära stater, så skulle lögnen kunna tjäna till att fördunkla och rättfärdiga en lägre nivå av brottslighet i en, menade Arendt, amerikansk republik på fallrepet. På 1970-talet kom amerikanska politiker konsekvent undan med lögner och till och med uppenbar brottslighet. Arendts främsta exempel var den republikanske presidenten Richard Nixon och Watergate.