Nicolas Chamfort (1740–1794) är en fransk litterär klassiker som allt för få känner till i dag. Det är inte lätt att förstå, bortsett från att allt färre känner litteraturhistorien över huvud taget. Tidshorisonten krymper, och vi med den. Chamfort var i högsta grad ett barn av sin tid – 1700-talets Frankrike, en högtstående kultur, och sådana anser sig själva märkligt nog som regel vara tider av förfall; kanske blir det högtstående mer synligt vid historiska förändringar; medvetenheten som en sen, eller rent av försenad, historia. Chamfort tros ha varit ett barn av en kvinna av högre stånd som roade sig med en man av folket; hur som helst blev knytet bortadopterat och växte upp i ett lägre stånd, något som inte hindrade honom från att rätt tidigt hamna i de högre kretsarna, ja, han hamnade – med högst motvilliga känslor – i hovet, där hans skrivande och framför allt espri, skärpa och bitande humor gjorde succé. Han skriver själv om detta paradoxala fenomen, där ett subtilt häcklande accepteras av de som häcklas, att humorn och spiritualiteten så att säga tar udden av saker och ting och lättar upp situationen för alla inblandade; man pustar ut över ett gemensamt leende. Det är förmodligen fallet i all högre civilisation – man behöver sina intelligenta narrar, men när Chamfort skriver om fenomenet har inte den revolution ännu skett som han till en början till fullo stödde. 1789 – detta ödesår för Europa – fyllde Chamfort med hopp om en bättre, mindre förljugen och mer rättfärdig framtid. Ack, som han bedrog sig och fick ångra sina förhoppningar. Han tillhörde jakobinerna, det parti som de första åren möjligen var något mer sansade – sedan kom Danton och Robespierre och andra mer grundliga revolutionärer; huvuden rullade till höger och vänster och över en natt kunde man finna sig sittande i ett gruvligt fängelse. Det blev även den allt för kvicke och frispråkige Chamforts öde. Han släpptes dock snart, men hotet om mer fängelse återkom och han bestämde sig för att tiderna inte var värda att leva i. Han låste in sig och sköt sig i huvudet, men överlevde. Ett öga, och näsan, blev han av med, och försöken att få slut på sitt liv med en rakkniv misslyckades.
    Ett år till levde han i revolutionens tidevarv, i självvald och total isolering, innan han somnade in en gång för alla.