Rainer Maria Rilke (1875–1926) levde ett till synes rotlöst liv, men vad är ett rotlöst liv? Frågan låter sig ju inte enkelt besvaras, för vad utgör rötter i en människas liv? När är vi vilsna, är det när vi förblir hemma men ändå känner oss vilsna, eller är det när vi är på resa men känner oss hemma i oss själva? När lever vi som mest, är det när landskapen överraskar oss, eller är det när blicken kan vila i dem? Och måste tillstånden utesluta varandra? Kanske har vi rent av med två olika slags människor att göra, och det vi kallar historia, verkligheten i sin bana genom tiden, är resultatet av att viljor drar åt olika håll, förenade möjligen för korta ögonblick, som kan te sig som vägskäl, men som bara utgjorde tillfälliga mötesplatser? Den ena på väg dit, den andra på väg hit, den tredje kanske inte ens på väg. Rilke drog från trakt till trakt, från land till land – och åter; han slog aldrig ned sina pålar, som det heter, vilket både syns och inte syns i hans poesi. Till en ung man skriver han i ett brev: ”försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem.”
    En kvinnornas man, Rilke – de förälskade sig i honom, och ofta djupt, och ingen mindre än Lou Solomé, denna arketypiska moderna kvinna från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, denna manslukerska som ständigt var på väg, och som inte ens lät Rilkes namn få vara fredat (hon döpte om honom, från René till Rainer), ja, till och med Lou Salomé, denna rastlösa urkraft, som Nietzsche friat till många år tidigare, beskrev Rilke som någonting mer än alla andra: ”Jag var din kvinna i åratal för att du var det första verkliga, där man och kropp inte gick att skilja åt, som ett livets obestridliga faktum i sig självt. Jag kunde bokstavligen ha sagt vad du sade mig när du medgav din kärlek till mig: Bara du är verklig.” – Men vägarna skiljs inte desto mindre åt; Rilke blir småningom en i raden av män i hennes liv, och när Lou, mycket sjuklig, slutar sina dagar på 30-talet, är hon tacksam mot den äkta man som hon lät sig giftas med som ung och som funnits vid hennes sida till slutet. ”Jag har egentligen inte gjort annat än arbetat hela mitt liv, arbetat… Varför?” frågar hon sig.
    Rainer Maria Rilke förenade i sin poesi det som ständigt försvinner med det som ständigt blir kvar. Det som tar gestalt och förblir, och det som lika självklart går förlorat. Det ljuder och tystnar i samma stund, precis som alla ord vi känner till.

Visst är det sällsamt att inte mer leva på jorden,