Det finns en kraft i berättandet från människa till människa som vi kanske glömmer bort. Samtidigt är det viktigt att barn får höra hur barn haft det i andra tider och på andra platser. En berättelse kan ge ett gott exempel att inspireras av. Vi borde berätta mer.
– Berätta den om flickan och apelsinen igen! ber våra vänners 7-åring.
Det var den berättelsen hon tyckte mest om. Dagen innan hade vi en samling på gräset, jag, en mamma till och alla fem barn.
Berättarstund med barnen
Vi var på besök hos vänner med barn i samma ålder som våra. När vi hälsar på hos dem så leker barnen hela tiden. Vi mammor ville ha en speciell stund i lugn och ro med alla barnen, så en av dagarna sade vi till dem att vi skulle ha samling på gräsmattan. Någon kom med en gång, medan andra var mitt i en lek. Vi berättade att vi skulle ha en liten samling tillsammans och sedan kunde de få gå tillbaka till lekarna om de inte ville vara kvar.
Vi skulle ha en berättarstund och jag hade några på lager. De handlade om barn. Jag berättade ur minnet och det blev lite hackigt ibland, men barnen lyssnade noga. Jag vet ju att det är lätt att tappa koncentrationen om det blir för mycket tvekan och inte låter så intressant.
Vi fick en så fin stund ihop, ett avbrott, med lärdomar om hur man kan vara en god och modig människa.
En berättelse, som barnen sedan kallade ”Flickan och apelsinen”, handlar om en 11-årig flicka som var mycket modig. Det var både humor och allvar i den. Barnen tog verkligen till sig berättelsen.
Vi fick en så fin stund ihop, ett avbrott, med lärdomar om hur man kan vara en god och modig människa.
Jag fick en påminnelse om hur lätt barn tar till sig av berättelser, hur mycket man kan lära sig av goda exempel, både från nu och från förr. Det finns verkligen en kraft i att berätta från människa till människa. Det här kommer vi att göra fler gånger.
Samtal med morfar
Ibland pratar pojkarna med morfar i telefon. Han frågar vad de har gjort och de berättar. Sedan brukar 7-åringen fråga vad de har ätit. Mat är viktiga saker.
Foto: Eva Sagerfors
Flera gånger när 9-åringen har pratat med morfar har jag hört honom be honom berätta om när han var liten. Han lyssnar uppmärksamt och säger ”ja” lite då och då. Sedan hör jag:
– Morfar, berätta något mer!
Så klart vill morfar gärna berätta mer. Vi vuxna har mycket att berätta för barnen om, och de gillar att lyssna och att få höra vad man har varit med om och hur saker och ting gick till. Det var annorlunda att vara barn när jag var i mina barns ålder, och ytterligare en generation tillbaka var det annorlunda från det.
Våra erfarenheter är värdefulla för våra barn, men kanske glömmer vi bort att det är bra för barn att få lära om andra tider och kanske tänker vi inte i den framrusande vardagen på hur värdefullt berättandet är och att barnen gärna lyssnar om vi bara ger dem tiden.
Lära från andra
Tänk att familjen samlas på kvällen, kanske vid en brasa. En förälder, en far- eller morförälder börjar på begäran att berätta om något som hände för länge sedan. Ansiktet ler och blicken drömmer sig tillbaka. Alla lyssnar. Då och då kommer undringar som; ”Men hur gjorde man om det eller det inte fanns?”, ”Va? Fick man inte det?”, "Oj! Gjorde du verkligen det?!"
I dagens tillvaro tror jag att det naturliga berättandet är alldeles för ovanligt.
Jag minns en period när jag tyckte att det var jobbigt att få barnen att äta av det som serverades. Då bad jag min pappa berätta om hur det var på hans tid som barn. På den tiden åt man förstås det som ställdes fram, så jag återberättade pappas berättelse för våra barn och sedan myntade jag uttrycket ”att äta som på morfars tid”. Det gick sådär, men det viktiga var ändå att de fick höra att det var andra bullar förr i tiden.
Är ni nyfikna på berättelsen om ”Flickan och apelsinen”, som våra barn gillade så mycket? Då hittar ni den här.
