Inför årets fjälltur fick jag tips på några ätliga fjällväxter som jag tänkte hålla utkik efter. Till sist fick jag smaka på några av dem, men det gick inte till som jag hade tänkt.

– Banan! Det smakar banan, mamma! säger 7-åringen glatt.

Efter att i flera dagar ha pratat om ormrot, vars frön ska smaka nöt, står vi äntligen och tuggar på de små fröna.

De har verkligen en fin och god nötsmak, enligt mig alltså. I andras munnar kan de lika väl smaka banan.

Innan vi kom så långt att vi smakade på den här växten gick vi igenom en mindre resa, så jag backar bandet lite.

Uppdrag på fjällturen

Det var dags för årets fjälltur med familjen och jag tänkte att det vore roligt att kunna plocka och äta lite av växter som växer på fjället. Vi har en del växter i naturen hemma som vi plockar av, men ätliga växter på fjället visste jag inte mycket om. Jag fick tips genom kunniga på Facebook och skrev ner fem olika växter som jag tänkte leta efter. Medan vi var på väg till fjällen letade jag upp växterna i fjällfloran.

Fjällkvanne kände jag till sedan tidigare, men hade inte provat att äta av den.

Ormrot var den första av de fem som jag träffade på under vandringen. Den växte redan på väg upp för fjället, precis där vi gick och den såg ut precis som på bilden i floran. Men eftersom jag inte var säker på vilken del av växten jag hade skrivit att man kunde äta så väntade jag med att provsmaka.

Den här fjällturen var det riktigt varmt och med den kom bromsarna i olika format. De var rätt besvärliga och kom i svärmar så fort man stod still och det inte blåste. Barnen klarade det faktiskt bra, sämre gick det för ett flertal av de blodtörstiga flygarna.

Men att gå runt med floran i handen för att leta och jämföra, det blev inte av. Istället tittade jag på det vi passerade när vi gick.

Det blev alltså ingen vild fjällsallad till middagarna, men vi var nöjda ändå.

Jag berättade i alla fall för barnen om de ätliga växterna och vi hittade mycket annat spännande, både sådant som jag kunde namnge och sådant som jag inte visste vad det hette. Vi såg till exempel mängder av tätört och pratade om köttätande växter. En kompis till 7-åringen har visst en stor hemma. Den äter insekter direkt i sin blomma och det låter ju väldigt spännande.

När vi gick ner från fjället var jag ändå nöjd med att ha kommit en liten bit framåt i mitt lilla projekt om att lära mig om ätliga fjällväxter. Jag tänkte läsa mer i floran när vi hade kommit bort från bromsarna, jag mindes många växter från fjället och så kunde jag ju fortsätta på nästa års fjälltur. Bråttom är det ju inte.

Örtagården

Väl nere hade vi en lugn dag framför oss och jag kom på att vi skulle kunna besöka fjällbotaniska trädgården i Hemavan. Alla tyckte idén var bra, så vi åkte dit.

Jag och min man har haft vägarna till Hemavan många gånger och sett den stora, gula bollen där den botaniska trädgården finns, men vi hade aldrig gått dit. Vi visste egentligen ingenting om trädgården och blev glatt överraskade.

Barnen satte genast fart på naturstigen med tipsfrågor. Det var lummigt och intressant att gå och titta i fjällsluttningen. Här och där fanns skyltar bredvid växter invid stigen. Solen sken och det var skönt. Svärmarna med bitglada flygfän verkade hålla sig uppe på fjället så här i trädgården gick det bra att gå i lugn och ro och titta på växter, ta bilder och lära sig.

Det kändes som att jag hade hamnat i facit efter att ha gått runt uppe på fjället med mina frågetecken.

Det kändes som att jag hade hamnat i facit efter att ha gått runt uppe på fjället med mina frågetecken. Där hittade jag svarthö som vi sett i stora mängder där uppe, men som jag inte haft något namn på. Fina exemplar av fjällkvanne gjorde sig bra på bild, men jag smakade inte av den. Där fanns också orkidéer och information om dem.

När jag sedan upptäckte den lilla örtagården i trädgården blev jag glad! Där hittade jag alla de ätliga växter som jag hade hållit utkik efter, och ett gäng till.

Nya bekanta

På en skylt läste jag om rosenroten, en fetbladig växt som ju är väl använd som läkeört för att pigga upp. För det ändamålet är det roten hos ”Nordens ginseng” som man använder, men man kan gärna äta av bladen också. Rosenroten tror jag inte att jag alls såg på fjället, men i trädgården fanns den både här och där.

Tortan fick jag också lära mig om. Den har länge använts för att stimulera aptiten och är välkänd hos samerna.

I trädgården på fjällsluttningen hittade jag också ormroten och det var där jag och 7-åringen äntligen smakade av den. Fröna är mycket goda, och bladen ska man också kunna äta.

Efter vårt lärorika besök i fjällbotaniska trädgården åkte vi vidare till Norge där vi skulle hälsa på vänner. Hos dem var det skönt och så gott som fritt från bromsar. Vid en tur upp på ett fjäll med vännerna hittade jag flera bekanta.

Där fanns ormrot som alla fick smaka av och de gillade de små ”nötterna”. Rosenroten verkade det vara gott om; den hittade vi i buketter både här och där. För mig som gärna tittar närmare på det som växer så var det roligt att hitta de här nya bekantskaperna.

Femte och sista växten

Den femte växten som stod på min lista – fjällsyran – fick jag äntligen prova. Den låga syraväxten har hjärtformade blad som jag tycker smakar mycket som harsyra, eller lika gärna ängssyra. Bladen gick hem hos de andra provsmakarna också.

Enligt ett tips jag hade fått skulle det bli gott att göra sås av fjällsyrans blad, blandat med vatten. Resultatet skulle bli en limesås som passar till exempel till fisk eller glass. Här fanns tillfälle att testa! Jag plockade en handfull hjärtformade blad som vi tog hem till vännerna. Passande nog skulle det bli fisk till middag. Jag var inte säker på hur såsen skulle göras så jag finhackade bladen och försökte mosa med en gaffel i vatten. Nja, riktigt såsigt tyckte jag inte att det blev, men under middagens gång kom vi på att man kunde blanda ner det i en klick créme fraiche och äta till fisken. Det smakade utmärkt!

Jag var nyfiken på vad de andra tyckte och frågade min kompis hur såsen smakade.

– Den smakar lime, svarade hon glatt.

Och det var ju precis det jag hade fått höra, och sedan berättat för henne, så det var klart att det var den smaken hon kände. Själv tyckte jag att det smakade créme fraiche med syrablad i. Gott!

 

Mannen köpte ett hus – visste inte att han fick en hund på köpet

Slav under kommunismen