Våra barn är vana att vara i skogen och i naturen över huvud taget. Jag har själv växt upp nära naturen och vet hur välgörande den är. Därför vill jag gärna att fler upptäcker den och får fina erfarenheter av naturen.

Eftersom våra barn har lätt för att röra sig i olika miljöer i naturen, vet hur man uppför sig, vad man kanske ska akta sig för och vad man kan upptäcka för spännande saker, så är det enkelt att vara med dem i naturen.

Skogsutflykt

En söndag för kanske en månad sedan och passade det äntligen att 7-åringen skulle få hem sin kompis från klassen. Det var första gången han kom till oss så det var spännande. Eftersom våra äldsta barn skulle vara borta tänkte jag passa på att göra en utflykt med 7-åringen och hans kompis, ta med dem ut på något spännande. Jag frågade pappan innan om sonen skulle ha lust att göra en cykeltur eller att åka till skogen.

Ska man hitta på något med ett antal barn så gäller det att vara förberedd. De ska orka och jag ska orka, då är chansen att få en rolig upplevelse ihop störst.

Kompisen hade stövlar med när han kom och jag hade förberett bärsmoothies som vi skulle ha med. Ska man hitta på något med ett antal barn så gäller det att vara förberedd. De ska orka och jag ska orka, då är chansen att få en rolig upplevelse ihop störst.

Jag hade inte föreslagit att åka iväg och hitta på något med dem om jag inte hade känt att jag var pigg och tålmodig. Faktiskt kändes det som att jag hade hur mycket energi och tålamod som helst.

Projektet växer

Då kom ett meddelande från mamma Tove, i en annan familj. Hon undrade om hennes två flickor kunde komma och leka hos oss ett par timmar. Hon tänkte få göra några ärenden i fred.

”Tyvärr, vi ska bort i eftermiddag”, svarade jag.

Ja, vi skulle ju bort, jag och pojkarna och jag såg fram emot att få ge dem en fin upplevelse av skogen. Vi skulle hobbyorientera hade jag tänkt. Den lokala orienteringsklubben brukar varje år i maj sätta upp orienteringskontroller dels för skogsmullar och dels för cyklister. Sedan har man ungefär fem månader på sig att leta efter så många man har lust att titta efter. Det är ett lagom tempo för oss.

Vi har gjort det i några år och vi tycker det är spännande hela familjen. Det är inte alltid vi hittar kontrollerna vi letar efter och ibland blir det också lite äventyrligt, men vi kommer alltid hem med en fin upplevelse i bagaget. Det kan jag skriva mer om en annan gång.

Så, som jag skrev till mamma Tove, så skulle vi bort.

Hon svarade att det inte var någon fara, det skulle gå bra ändå. Det kändes lite trist att vi var upptagna och inte kunde ställa upp och hjälpa dem. Det är roligt att ha deras flickor här. Då fick jag en idé.

Tove svarade att flickorna gärna ville med ut i skogen, men de var inte skogsvana. Det skulle säkert gå bra tänkte jag och gjorde i ordning fler bärsmoothies. När jag kollat att alla tre skogsovana lånebarnen och min 7-åring hade både strumpor och stövlar på sig bar det av.

Ovana men förväntansfulla

Barnen var glada och förväntansfulla och jag berättade om orienteringen och vad vi skulle hitta på i skogen.

Det kändes fint att få förtroendet av två föräldrar att ta ut deras barn på utflykt i skogen, och det kändes roligt att få dela min skogsglädje med barnens kompisar och att få lära känna dem lite bättre.

”Vägen är målet”, kan sammanfatta min filosofi kring våra utflykter.

Jag hade sett ut en liten runda vi skulle gå, där vi skulle titta efter två-tre kontroller, och så skulle vi sitta och fika våra smoothies och ugnspannkaka. Orienteringen är som en spännande krydda, det är egentligen inte viktigt om vi hittar kontrollerna eller inte. Eftersom vi inte alltid lyckas med det så ser jag det som ett bra sätt för barnen att lära sig att släppa och ta lätt på saker om man inte lyckas fast man har försökt så bra man kan.

”Vägen är målet”, kan sammanfatta min filosofi kring våra utflykter.

Vi samlades kring kartan, jag och de fyra barnen i åldrarna 5-9 år. Jag pekade och berättade lite snabbt och så valde vi en stig från parkeringen in i skogen. Det här var den tiden när snön plötsligt hade försvunnit och det gröna just höll på att explodera i naturen.

Det var lätt att gå i terrängen och det fanns mycket spännande att upptäcka. Vi klättrade över grenar och åt harsyra, vi letade åt det hållet och borta där. Till slut insåg jag att vi nog hade valt fel stig från parkeringen.

– Så blir det ibland, sade jag till barnen och visade dem hur vi skulle gå enligt kartan för att komma runt till det ställe där jag nu trodde att kontrollen fanns.

Barnen var med på noterna. De två pojkarna rusade först, hittade pinnar och tog sig fram, ibland var det lite klafsigt, men det gick bra ändå.

Jag och flickorna gick och filosoferade. Vi hittade kontrollen bland mossiga stenbumlingar. Vi hittade också blåbärsblommor som smakade sött och gott. När minsta flickan ramlade och tårarna föll fick jag trösta och vi åt fler blåbärsblommor.

Benen orkar lite till

Barnen blev trötta och jag fick berätta att vi bara skulle fram till korsningen och sedan gå vänster och hitta en picknickplats. Då orkade de lite till.

Vi satte oss på bänkarna runt eldstaden och fikade. Smakerna kan ju vara olika, men jag bjöd alla på det som vi brukar ha med oss och så fick de gilla det eller inte tänkte jag. Smoothieflaskorna blev fort tomma och pannkaksbitarna försvann också.

Efter det var det nog med kontroller. Nu fanns det ork och upptäckarglädje igen, men den behövdes till att komma tillbaka till bilen.

Det är roligt och lätt att gå i skogen, över spänger och i blåbärsris, när man pratar och upptäcker. När 7-åringens kompis säger att benen är trötta så säger jag att de orkar lite till, vi är snart vid bilen. Och då orkar benen lite till.

Jag och yngsta flickan går sist och pratar på, jag undervisar naturlära, hon berättar hur det är där de brukar vara på sommaren. Vi smakar på fler blåbärsblommor och hon säger att hon vill att vi ska äta blåbär sedan när de har mognat. Det värmer i hjärtat att höra.

Alla benen orkade till bilen och fyra starka, men lite trötta barn fick åka hemåt. Tre lite mindre skogsovana barn återlämnades en upplevelse rikare. Själv känner jag mig tacksam över förtroendet från barn och föräldrar. Och visst kan jag tänka mig att de vill följa med på äventyr igen.

 

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen