Tre framgångsrika konstnärer, var och en med sin distinkta stil och metod att måla representativt – Jacob Collins, Alex Kanevsky och Alyssa Monks – deltog i den första av Florence Academy of Arts USA-filials paneldiskussionener ”FAA Dialogues” på Salmagundi Art Club i New York.

Det rådde spänd förväntan i det fullsatta galleriet när konstnärerna gav sig i kast med ämnet ”traditionella versus samtida perspektiv i konstvärlden”. Aktuellt ämne, med tanke på att auktionsverket Christie’s nyligen sålde Leonardo da Vincis ”Salvator Mundi” för en rekordsumma.

Trots att diskussionen utgick från laddade ord som ”traditionell” och ”samtida” utvecklades den i breda drag och kändes snarare som ett vardagsrumssamtal än en debatt. Fine Art Connoisseurs chefsredaktör Peter Trippi modererade, medan konstnärerna delade med sig av tankar och övertygelser i relation till sina egna konstnärliga val i kontrast till, eller i samklang med, andra konstnärliga metoder.

Alla tre välkomnade en bred och stor konstvärld vad gäller stilar, och ville inte göra några definitiva uttalanden om kulturen som helhet. Vid ett tillfälle i diskussionen noterade Trippi frånvaron av den konstkritiker som tillfrågats om att delta i debatten för att ge ett annat perspektiv, men som fått förhinder i sista stund. ”Jag känner uppriktigt frånvaron av Donald Kuspit. Han har skrivit så vältaligt i 50 år om konst av olika slag,” sade han.

På det hela taget, med tanke på publikens uppmärksamhet blev det tydligt att folk uppskattar att vara del av en gemenskap som engagerar sig i konstens utveckling. Nedan följer en mycket kort sammanfattning av några av huvudpunkterna som diskuterades.

Trippi bad först konstnärerna att definiera traditionell och samtida konst. Både Monks och Kanevsky ansåg att det till viss grad är irrelevant att göra åtskillnad mellan de två begreppen. De hade velat se en estetik som integrerar och syntetiserar samtida och traditionella aspekter.

– Det finns överlappande floder av traditioner som strömmar parallellt… Den första abstrakta målningen skapades för nästan hundra år sedan, så är det traditionellt eller är det samtida? frågade Kanevsky.

Collins pekade på det komplexa i de två ordens betydelse och användning. Idén om ”samtidskonst” har en speciell smak och ”den associeras med alla möjliga saker, inräknat europeisk och amerikansk politik, med början i första halvan av 1800-talet – idén om att se framåt versus se bakåt i fråga om konstnärers och kulturmänniskors självidentifikation”, sade Collins.

Vad gäller tradition tog Trippi upp frågan om hur konst skapas.

– Det finns de här tidskrävande, svårvunna färdigheterna som måste utvecklas först, innan det blir mästerligt. Det tillvägagångssättet, den uppfattningen finns, och därför finns en slags potentiell irritation mot den som dyker upp på samma marknad med en lysande idé, men som inte riktigt vet hur man genomför den på ett verkligt fint, hantverksskickligt sätt. Är det ett hot mot handeln? Är det ett personligt, kommersiellt eller kritiskt problem?

Alyssa Monks studerade vid New York Academy of Art eftersom hon ville lära sig målerihantverket. Hon lärde sig att återge figurer och ansikten realistiskt i stor skala. Men hon märkte att det skulle vara problematiskt om hon bara fokuserade på att slipa på sina färdigheter. Hon jämförde apollonisk känslighet, som betonar ordning, med en dionysisk känslighet, som betonar kaos. De senaste 20 åren eller så har hon försökt ”att syntetisera de två för att ha ett suggestiv samling med konstverk som fångar dessa båda idéer”.

– Det krävs en lägsta nivå av skicklighet för realism, precis som när man spelar fiol till exempel. Men vid en viss punkt blir det oviktigt, flikade Kanevsky in.

Senare plockade Collins upp fiolanalogin igen, för att belysa att det bara är meningsfullt att utveckla skicklighet i relation till vad det är man försöker att göra.

– Jag kan bli väldigt bra på att spela fiol inför en tennismatch och det skulle inte vara meningsfullt. På vissa sätt är [förvirringen kring vilka färdigheter som används till vad] den destruktiva influensen från modernismens explosion i slutet av 1800-talet till första halvan av 1900-talet. Den förstörde formerna, sade Collins.

Jacob Collins grundade Grand Central Atelier och är en ledande figur i den klassiska målartraditionen. Han har ägnat sin konstnärskarriär åt att bygga en estetik i vilken de färdigheter som förvärvas är anpassade till vad han vill uppnå. Han sade att anpassningen ”blir en enhet där man gör något som kan förstås snarare än flyter omkring, utan att veta vad det är man försöker göra”. Han verkade syfta på exempelvis dadaismen som uppstod efter första världskriget, som vill uttrycka nonsens och irrationalitet, och även andra -ismer som surrealism, modernism och postmodernism.

– I historien är det avantgardistiska arvet i grund och botten den där destruktiva impulsen, som är att förstöra varande former [som har utvecklats inom en tradition över tid]. Jag tänker att den traditionella uppståndelsen, eller vad det nu är jag ägnat mitt liv åt att försöka åstadkomma, föregår modernismens inflytande, sade Collins.

Man känner igen traditionella former genom dess estetik, dess filosofiska grund och dess tekniska färdigheter. Den ”konstnärliga andan skapades i olika fickor, vare sig det var Spanien, Italien, Frankrike eller Tyskland i perioden någonstans mellan 1450 och 1850”, sade Collins.

– För mig handlar frågan om färdigheter om att gå in i den världen, och ur den försöka utvinna ett sätt på vilket jag kan leva i dessa former. Jag kan vara extremt skicklig på allt möjligt, men det jag är intresserad av (och jag talar inte för någon annan) är idén om formen som inte utvecklades av individuella personer, utan som var ett kulturellt projekt.

En del konstnärer har fört vidare dynamiken från en specifik form, sade Alex Kanevsky:

– Alla gör Pietà [-målningar], sedan kommer Michelangelo [och skapar sin Pietà-skulptur], och alla tidigare Pietà spelar på något sätt inte någon roll längre. Så en person som Lucian Freud, jag tycker han hade något att diskutera, låt oss säga med Piero della Francesca, eftersom de skapade liknande situationer: de lyckades röra saker framåt på ett dramatiskt sätt. Kanske skulle det inte vara möjligt utan hundratals andra konstnärer som jobbar på samma sak, men de rörde på det [som ett paradigmskifte]: det är det som är skillnaden. Det är därför som samtida versus traditionellt inte är meningsfullt enligt mig. Det är inte kronologiskt. Det är inte så att samtidskonst är en kulminering av allting som vi har försökt att göra fram tills nu. Det blir aldrig bättre än Rembrandt.

Trippi tog upp frågan om marknadsföring; konstkritikernas, kuratorernas, auktionshusets bilder och texter och så vidares, inflytande över nykomlingar på konstmarknaden.

Collins höll med om Trippis poäng och sade:

– Jag känner att utan någon intelektuell akritektur så kommer marknaden inte att utvecklas till att innefatta alla, eller ens några, av de bra idéerna. Jag har tänkt mycket på det.

Han refererar till konstnärerna som har studerat hos honom och konstnärer som delar liknande passioner. I fråga om vad som skrivs om konst idag erkänns knappt de konstnärer som delar Collins inställning om estetisk hantverksskicklighet.

– Det handlar inte nödvändigtvis om skribenterna [och konstkritikerna], även om de är en del av det. Det är kundkretsen [som verkligen kan påverka riktningen av särskilda konstformer]…. Om konstnärerna själva vore klara över vad de försöker att göra kan de förhoppningsvis överföra det på människor som älskar deras arbete; folk svarar känslomässigt på dem, naturligt. Om de kan sätta ord på det, då kan de sprida det, och den lilla kundgruppen kan tjäna som nexus för kulturen i stort, för att ge den lilla grupp med konstnärer en större chans att blomma, sade Jacob Collins.

Monks belyste vikten av gemenskap, vilket Trippi också upprepade i sin slutkommentar.

– När någon kommer in i min ateljé får jag kontakt med dem på ett personligt plan och det brukar sprida sig utåt. De pratar med andra människor [om mitt arbete] och drar in [fler] personer. Jag skulle kalla det för en gemenskap.

– Det är viktigt att tänka på marknadsföring, din hemsida och ditt instagramkonto, men stödj andra konstnärer, var intresserad av varandras arbete och håll upp varandra eftersom konstnärerna är de som får andra konstnärer att lyckas. Det är min erfarenhet. Det är konstnärerna som jag såg upp till som har hjälpt mig att få utställningar och samlare – så bli kompisar! sade Alyssa Monks.

Florence Academy of Arts USA-filial planerar att hålla sin nästa ”FAA Dialogues” våren 2018.