När du ser Jordan Sokols målningar på riktigt känns det som ögonblicket innan du förstår att det är dig själv du ser i spegeln. Du slutar prata och börjar titta. Ju längre du tittar, ju mer utvecklas målningarna framför dig. Gradvis avslöjar de en myriad av komplexa, integrerade tankar och känslor, men ändå saknar upplevelsen ord. Det enda ord som kommer fram är kort och gott: fängslande.

Till slut fick en av USA:s mest respekterade och eftertraktade målare, Jordan Sokol från New York, sin första soloutställning på galleriet Arcadia Contemporary i Kalifornien. Utställningen pågick de två sista veckorna i november 2017.

Nästan årligen, de senaste fem åren eller så, har galleristen Steve Diamant bett Sokol om en soloutställning, men Sokol har varit tveksam. Han har väntat på rätt ögonblick. Efter att ha studerat och undervisat i Italien, sedan i Spanien, och sedan återvänt till USA för att ta på sig rollen som akademichef på Florence Academy of Arts USA-filial, accepterade Sokol Diamants erbjudande. Flera månader efter beslutet födde hans fru, konstnären Amaya Gurpide deras son, vilket gjorde 2017 till det mest hektiska året hittills i Sokols liv.

Trots tidspressen lät sig Sokol generöst intervjuas vid två tillfällen: i augusti när han fortfarande skapade konstverken till utställningen och i december när utställningen var förbi. Hälften av hans målningar såldes på utställningen. Sokol berättade uppriktigt om sin kreativa process, inspirationen, utmaningarna och hopp inför framtiden. Nedan följer ett utdrag från vår konversation.

Epoch Times: Hur känner du kring din första soloutställning?

Jordan Sokol: Soloutställningar är svåra för du måste gå en lång period utan att sälja verken, vilket kan bli tufft ekonomiskt. Vanligtvis, eftersom det tar mig så lång tid att producera, måste jag sälja målningen när den är färdig för att jag ska ha råd att göra en till. Det finns faktiskt mycket överhuvudtaget inblandat i dessa, inräknat kostnad för modeller, material, inramningen och slutligen leveransen.

Epoch Times: Är dina porträtt namngivna efter modellens faktiska namn?

Sokol: Inte nödvändigtvis – även om mina målningar är av specifika personer så betyder det inte nödvändigtvis att det är vad de handlar om. När jag målar dessa porträtt är det ett fordon för någonting annat – nästan en metafor.

Epoch Times: Kan du beskriva den metaforen?

Sokol: Den är en kulminering av en komplex uppsättning känslor som pågår under en lång tid.

Epoch Times: Du kallar dig själv för en långsam målare; ser du dig själv som perfektionist?

Sokol: Jag har svårt att definiera perfektion eftersom jag inte vet om perfektion existerar. Det är viktigt för mig med integritet i mitt arbete, men jag vill också känna mig utmanad. Det är när man försöker att pressa något längre, och längre, och längre, som jag blir tillfredsställd av att måla. Det hjälper mig att växa.

Jag börjar inte måla med en tydlig idé om hur det kommer att se ut… när det är färdigt. Det utvecklas genom en process; det är som en konversation mellan mig själv och vad jag ser när jag försöker förstå hur jag vill översätta denna information.

Ju mer jag målar desto svårare blir det, eftersom jag bättre förstår hur man gör vissa saker. Plötsligt finns det fler möjligheter och alternativ för hur jag vill tolka det jag ser. Så jag tillbringar mycket tid med att göra försök – med hur jag väljer att göra så att dessa högdagrar ser ljusa ut, när jag väljer att lägga till lite mer färg och så vidare.

Epoch Times: Hur viktigt är det för dig att målningen blir lik personen jämfört med alla beslut om tolkningar du gör?

Sokol: Det är lite av varje. Jag använder definitivt naturen som vägvisare. Men jag tror att om du stod framför en modell och såg min målning så skulle du antagligen se saker annorlunda.

Epoch Times: En person kan avslöja mycket om sig själv utan att säga ett ord. När du målar av någon, tänker du på vem den personen är då?

Sokol: Ja och nej. På så många sätt handlar [målnignarna] mer om mig än om modellen; de är som självporträtt.

Epoch Times: Det är därför jag undrar om de talar med varandra, eftersom de alla tycks framkalla olika stämningar i samma konversation.

Sokol: Ja, det är där jag tror jag kommer in i bilden [skrattar]. Jag projicerar mig själv på alla dessa människor. Även om några av dem är mina vänner och jag till viss grad vet vilka de är, så är målningen ändå inte om dem egentligen. Det är skillnad mellan dessa och de porträtt som jag har gjort på beställning. Det är en väldigt annorlunda process.

Epoch Times: Hur skulle du beskriva stämningarna de framkallar?

Sokol: Det är väldigt brett. Generellt beskriver jag det som psykologiskt.

Epoch Times: Jag upplever dem som melankoliska, men också fridfulla. Särskilt den här [med titeln ”Crimson”]. Det verkar som att du fångade henne i det ögonblick när hon insåg att hon måste släppa taget om något. Det finns en känsla av upplösning i den. I den här, ”Ruby”, verkar hon bara ha börjat inse något, eller kanske är det förväntan. Och uttrycket i den här av Carlos [målning utan titel föreställande konstnären Carlos Madrid] – vad det än är han tänker på så är det löst. Det är som om de alla är i olika stadier av att lösa samma fråga inom sig själva.

Sokol: Ja, i slutänden tror jag att måleri väldigt mycket är en process av att hitta lösningar på saker. Jag använder färg som ett sätt att förstå min egen upplevelse och upplevelsen av den här personen framför mig. Att måla låter mig uppleva någonting på ett helt annat sätt, annat än att bara uppfatta det. Jag försöker att faktiskt manifestera det. I den processen försöker jag förstå vad det är som gör den här världen och hur jag passar in i den. Medan jag målar försöker jag att återskapa den, och faktiskt också att skapa en annan värld. Då börjar det handla om kompromisser, och måleriet blir en lång dialog om det.

Epoch Times: Känner du att du har löst något inom dig själv?

Sokol: Dialogen pågår, så det är svårt att säga.

Epoch Times: De flesta av dina målningar är så högst färdiga, men så lämnar du ofärdiga områden, som avslöjar de initiala stadierna i målningen. Varför väljer du att lämna dem så?

Sokol: Jag tror det var Leonardo da Vinci som sade att ett konstverk ”aldrig är färdig, bara övergivet”. Jag har svårt att förstå vad det betyder att avsluta en målning. Jag fortsätter bara att jobba på den, jobba på den, jobba på den tills jag ibland överarbetar den och riskerar att förstöra den, olyckligtvis. I det hänseendet är deadlines bra för mig, eller i några fall köper samlaren målningen medan jag fortfarande jobbar på den.

Epoch Times: Vad blir du utmanad av?

Sokol: Jag försöker att manifestera den här verkligheten på duken eller panelen, i motsats till att bara försöka att skapa ett intryck av det som är framför mig, så jag försöker att nå bortom intrycket. Det känns nästan ouppnåeligt.

Om man jämför målare som [John Singer] Sargent (1856-1925) med Rembrandt [van Rijn] (1606-1669) är de båda bra, men de är väldigt olika som målare. Sargents måleri är mer åt det impressionistiska hållet. Med Rembrandt, särskilt hans oljemålningar och hur han jobbar med lager, en del av hans målningar verkar nästan mer verkliga än verkligheten tack vare hans tolkning. Hans tankar och känslor, och allting han lägger in i den lyfter verket. Jag tycket att det är utmaningen. Andrew Wyeth (1917-2009) är en helt annan typ av målare, men lik i det avseendet.

Jag är väldigt intresserad av måleri som utvecklas, i motsats till dekonstruktioner. När du tittar på en Sargent kan du nästan dechiffrera hur han placerade varje penseldrag för att skapa den effekten han ville uppnå; medan ju längre jag tittar på Rembrandt eller en [Diego] Velázquez (1599-1660), ju mer mystifieras jag av den. Den fortsätter att utveckla sig, och mysteriet hur den skapades har blivit mer komplext.

Epoch Times: Rembrandts porträtt är nästan kusligt levande.

Sokol: Föreställ dig också att du lever på den tiden, du hade inte någon uppfattning om vad ett fotografi är – en bild som blivit mekaniskt reproducerad. På det sättet hade inte Rembrandt något begrepp om något som så exakt återges på ett ögonblick [knäpper med fingrarna]. Nu för tiden, när någon tittar på en [realistisk] målning säger de ”Åh, den ser så verklig ut, det ser ut som ett fotografi”. Så vi har detta inbegripna koncept, att ett foto ser ut som en reproducerad bild av den personen. Men eftersom Rembrandt levde på tiden före man uppfann fotot kan jag föreställa mig att han kände det som att han faktiskt manifesterade en person, inte bara fångade bilden av personen. Det är en totalt annorlunda mentalitet som leder till ett helt annat resultat, vilket är en av anledningarna till varför jag tror att det är så svårt för folk att uppnå det nu, eftersom vi inte kan fly från idén av att bara skapa ett intryck av en person.

Epoch Times: När man målar, hur gör man för att glömma idén om att mekaniskt fånga en bild, som ett fotografi?

Sokol: Jag försöker att vara djupt fokuserad och närvarande i ögonblicket.

Epoch Times: Du nämnde Andrew Wyeth, jämfört med Rembrandt, vad är det du beundrar hos honom?

Sokol: Wyeth är den konstnär som har influerat mig mest i livet. Han är en verklig humanist och lyckades skapa en myt utifrån genuin mänsklig erfarenhet i en samtida verklighet, likt Rembrandt. Men jag tror det är lätta att säga: ”Nåväl, Rembrandt målade för 500 år sedan”. Men Andrew Wyeth är en av de få personer som jag kan komma och tänka på som levde på min tid och som lyckades göra samma sak.

Förr i tiden använde människor redan etablerade myter och religioner, och uttryckte mänsklighet inom den kontexten. Jag älskar Rogier Van der Weyden (1399-1464) till exempel. Om du tittar på hans målning (”The Descent from the Cross” som hänger i Pradomuseet i Madrid) till exempel, avbildade han alla karaktärer, Jesus och Maria och så vidare, fullt engagerade i sin mänsklighet.

Så Van der Weyden tar denna redan etablerade religion och han humaniserar den mer, på ett sätt som får betraktaren att känna en koppling till den på en ännu djupare nivå. Och Andrew Wyeth kunde ta de människor han kände, som levde runt honom, och upphöja dem, han gjorde den universella på samma sätt som jag tycker att Van der Weyden gör med dessa religiösa figurer. Och av någon magisk, mystisk anledning lyckades Wyeth uppnå det. Jag tycker att det är något så djupsinnigt med att ta det liv du lever och verkligen upphöja det tills det blir universellt.

Epoch Times: Hur ser du dig själv som konstnär i en samtida kontext?

Sokol: Jag inspireras av många konstnärer från det förflutna, men jag är lika inspirerad av samtida konstnärer, till och med abstrakta konstnärer. Det influerar mig på sätt som är lika användbart som att titta på Rembrandt, till exempel. Jag känner att det är viktigt att vara öppen för saker; du vet aldrig var inspirationen kommer ifrån. Jag väljer att måla representativt [istället för konceptuellt] eftersom jag tycker att den naturliga världen är bra mycket mer intressant än någonting som jag hade kunnat fantisera ihop med mitt huvud.

Världen som vi lever i – även den mänskliga kroppen, människors psykologi – är i sig själv så oändligt fascinerande med alla subtiliteter, nyanser och komplexitet. Det får mig att fortsätta. Att läsa Joseph Campbells ”The Power of Myth” var en avgörande vändpunkt för mig. Jag blev så upprymd av idén att ju mer jag lär mig om världen omkring mig, ju mer levande skulle världen bli.

Men jag oroar mig för att livsstilen kanske är ohållbar. Jag tycker det är skamligt att det finns så många konstnärer i kretsen [av representativa konstnärer som tecknar, målar eller skulpterar från verkligheten] som gör så bra konst och av någon anledning inte kan komma upp till samma prisnivåer som den samtida konstvärlden når långt över.

Epoch Times: Vilka är dina förhoppningar för framtiden i fråga om konst och kultur?

Sokol: Olyckligtvis fördummar populärkulturen den allmänna publiken. Utbildningssystemet är inte bra, och det gäller inte bara konst. Populärkultur är väldigt exploativ, och har pengar som huvudsakligt mål, snarare än att utbilda. Det vädjar till våra mest basala impulser, till omedelbar tillfredsställelse, och att hänge sig åt saker som inte nödvändigtvis är de mest hälsosamma.

Jag hoppas att människor och konstnärer kommer att gå över till saker som är mer produktiva, saker som utmanar oss och lyfter oss som personer. Då kan barnen som växer upp uppmuntras till att utbilda sig, och från det kommer deras förståelse av saker att få en viss förfining.

När det kommer till mitt eget arbete tror jag att jag kommer att fortsätta att söka, och förhoppningsvis finna nya och annorlunda vägar att ta min erfarenhet och manifestera den med färg på ett sätt som jag känner är sant.