Nationalmuseum har förvärvat tre målningar från det tidiga 1800-talets Frankrike, utförda av Étienne Bouhot och Charles Marie Bouton. Tillsammans speglar de tidens fascination för stadsvyer och olika former av rumslighet. Dessa bilder av det vardagliga är helt osentimentala. De fungerar samtidigt som tittskåp med öppningar mot verkligheten. Perspektivet och ljuset är viktiga egenskaper för att skapa en känsla av illusion.

Konstnärer har fascinerats av olika sätt att skapa rumslig illusionism sedan renässansen och konstruktionen av centralperspektivet. Under senare delen av 1700-talet skapade turismen en marknad för stadsvyer, till exempel från Paris. Flera av konstnärerna hade fått sin skolning som perspektivmålare inom teatern. Några av dem kom att utveckla panoramat, ett rum med plats för publik i mitten och en målad bild uppdelad i olika scener som löpte runt de omgivande väggarna. Bilderna visade oftast stadsvyer från höga utsiktspunkter eller samtida dramatiska händelser såsom eldsvådor och krig.

Ledande panoramamålare i Paris efter 1800 var Pierre Prévost (1764-1823). Bland hans elever fanns två konstnärer, vars verk Nationalmuseum nyligen köpt in: Étienne Bouhot (1780-1862) och Charles-Marie Bouton (1781-1853). Bägge var uppburna namn i sin samtid, men har idag oförtjänt hamnat i glömska.

Alltifrån Salongen 1808 ställde Bouhot ut verk, främst stadsvyer från Paris. Dessa visar på en ny blick för staden. Kvar finns bilderna av paradbyggnader, men ur en ovanlig vinkel eller med ett oväntat perspektiv. Portvalv användes ofta för att iscensätta välkända monument. Här finns också plats för den lilla världen, bakgårdar med vagnslider och prång. Det är denna känsla av vardag som Bouhot har fångat i sin bild av en okänd Parisgata. Återgivningen av detaljer är minutiös liksom ljus- och skuggspel. Den illusoriska verkan och höga närvarokänslan förstärks av staffagefigurerna. Personerna bidrar till djupverkan, men ingår också i ett socialt sammanhang. De agerar på olika nivåer likt aktörer på en scen.

Interiör från kyrkan Saint Thibault i Bourgogne

Étienne Bouhot blev mycket populär bland tidens tongivande samlare såsom hertigen av Orléans, den blivande kung Ludvig Filip I. Denne hade tjatat sig till två målningar av Bouhot och av den tacksamme konstnären hade hertigen dessutom fått den tecknade skissen till Nationalmuseums nyligen förvärvade målning, utförd 1823. Detta var samma år som Bouhot förlorade sin son, vilket bidrog till att konstnären så småningom återvände till sin hembygd Bourgogne och staden Semur-en-Auxois. I närheten ligger det lilla samhället Saint-Thibault med sin gamla gotiska församlingskyrka. Den var ursprungligen tänkt att få en katedrals proportioner, men av detta blev bara en torso.

Kyrkan fick tidigt status av ett nationellt historiskt monument och restaurerades senare av arkitekten Eugène Viollet-le-Duc. På Bouhots målning, som Nationalmuseum nyligen förvärvat, ser vi förfallet före stilrestaureringen. Interiören anses inte vara en helt korrekt återgivning av den historiska byggnaden och vittnar om tidens vurm för gotiken. Den är också en lätt absurd reportagebild av sakernas tillstånd efter franska revolutionens skadegörelse. Valvet med yttertak håller på att rasa in och likafullt står prästen lugnt och talar med sina församlingsbor. Den blå himlen liksom ljuset som silas genom det trasiga fönstret bidrar till bildens suggestiva karaktär.

Lek med ljus och rum

Även i Charles-Marie Boutons Den första nattvarden i kryptan i kyrkan St Roch i Paris förekommer lek med ljus och rum, men av mer komplex natur. I kyrkans stora mittskepp i den vänstra bildhalvan pågår en mässa med konfirmation. I de angränsande mindre rummen ägnar sig församlingsbor åt enskild andakt medan Louis Pierre Deseines skulpturgrupp i fonden återger Kristi gravläggning. Dessa olika rumsliga förhållandena och skilda grader av verklighet åstadkoms genom en suggestiv ljusbehandling, som i sin tur är ett resultat av överljus från olikformade fönster. Det finns inte bara ett perspektiv utan flera, som tillsammans ger en hemlighetsfull karaktär åt kyrkorummet. Inte oväntat var därför Charles-Marie Bouton tillsammans med Louis Daguerre uppfinnare av dioramat, en utveckling av panoramat, men med tillägg av ljus för att skapa illusion av rörelse.

De tre målningarna gör det möjligt för Nationalmuseum att presentera en företeelse inom bildkonsten som fick en enorm betydelse för den fortsatta utvecklingen av hela den visuella kulturen med uppfinningen av fotografin som startskott.

Förvärven har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Hedda och N.D. Qvists minnesfond. Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel.