Det här är del 2 av 9 i en artikelserie om mötet mellan måleri och fotografi. Övriga delar kan du allteftersom hitta under introduktionen ”Därför tvistar konstnärer fortfarande om fotografi”. 

Fotografiets utbredning har i grunden förändrat hur den representativa konsten skapas och upplevs i modern tid. I artikelserien ”Vid mötespunkten” undersöker vi hur några av dagens konstnärer ser på saken.

Om du frågar Jacob Collins hur fotografi har förändrat måleriet kommer han att ge dig en lång, metodisk historielektion som börjar med renässansen, går in och ut ur ateljéerna och slutar i nutiden.

Collins växte upp på 70-talet, hade en oförklarlig dragning till renässanskonst, och upplevde det förlorade renässansarvet som en ”enorm förlust”, säger han.

– Jag var upprörd över att det inte fanns någon kontinuitet, och ännu mer för att jag som en konsekvens av det inte kunde utöva den.

Vid tiden för Collins konststudier styrdes konstvärlden uteslutande av moderistiska idéer. Som representativ konstnär förvisades man till en kommersiell karriär som illustratör, eller fick utföra sitt hantverk i skymundan.

Önskan att återupptäcka den akademiska traditionen fick slutligen Collins att öppna Water Street Atelier, som 2006 blev grunden till Grand Central Academy – en av New Yorks främsta institutioner för realistisk konst.

Grand Central Academy (som nyligen döptes om till Grand Central Atelier) undervisar inte i fotografi. Många av eleverna beundrar i och för sig verk från konstnärer som använder sig av fotografi, men de får lära sig hur man skapar realistisk konst med ögon och händer. Det är ett estetiskt beslut.

Kamerans estetik

Det är svårt att fastställa exakt vilka de visuella skillnaderna mellan måleriet från innan kamerans tid och vår tids fotoinfluerade måleri är, men skillnaden i stämning är lätt att märka.

I renässansmålningar stöter man ofta på en stormig, uppskruvad passion. Man får en känsla av att konstnären betraktade varje kvadratcentimeter som ett utrymme för innehåll – en sekundär eller tertiär gestalt som del av en allegori, eller ett symboliskt träd.

Titta sedan på en 1800-talsmålning så kommer du att se att atmosfären är avslappnad. Bakgrunden är förenklad, inte i fokus, och föremålen är ensamma. Det ser ofta ut som om människorna tittar in i en kamera och poserar för kameran, på ett självmedvetet, distanserat sätt.

Frågan om fotografi och målning är något som Collins har funderat på i åratal.

– Fotografiets estetik är svår att definiera. Det är en avig humanism. Det är något kyligt, platt och lättsamt över det, säger han.

Fotografiets estetik är svår att definiera. Det är en avig humanism. Det är något kyligt, platt och lättsamt över det.

– Jacob Collins, konstnär och grundare till Grand Central Academy

– Föreställ dig ett enormt Venndiagram, med den gamla mästartraditionen från låt säga 1420 till 1895, och sedan fotobildens värld. Dessa två stora öglor överlappar varandra på 1870- och 1890-talet.

Dessa två decennier var blomstringsperioden för konstnärer som blandade traditionellt innehåll (bibliska scener, landskap, porträtt) med det nya verktyget fotografi, som 1878 blev mer tillgängligt tack vare Eastman Kodaks teknik med torkplattor av gelatin. Innan dess var fotografen tvungen att dra runt med låda och stativ, bära en huva och vara utbildad i hur man använder en kamera.

Fotografering blev allt vanligare. Idag tänker folk på foto som en autentisk bild, den fysiska verklighetens mest objektiva representation. Det är också den typ av bild som vi är mest bekanta med, särskilt sedan internet kom.

– Det är därför som personer som inte har tillbringat mycket tid på museum är mer benägna att gilla Zorn, Sargent och Bouguereau än El Greco, Dürer och Tizian. Det finns något mycket mer tillgängligt i den sena 1800-talsrealismen.

Vi har alla växt upp med foto. Och artister som växt upp med foto kommer att skapa sådant som människor som växt upp med foto gillar.

Om jag är värd att uppskattas, då kommer vad jag gör och hur jag gör det att vara vägen till uppskattningen.

– Jacob Collins, konstnär och grundare till Grand Central Academy

Övervägande delen av realistisk konst idag har fotografiet i sina gener, medvetet eller omedvetet, såväl estetiken som i skapandeprocessen – till den grad att många som tittar på konst förutsätter kamerans närvaro.

Detta skapar en svår miljö för konstnärer som Collins, som målar utan kamera. Det gör det särskilt nödvändigt för dem att förklara sitt sätt och sin motivation.

Vikten av utförandet

– Personligen känner jag att sättet jag målar på är historien om vilken sorts konstnär jag är, säger Collins.

– Om jag är värd att uppskattas, då kommer det jag gör och sättet jag gör det på att vara vägen till uppskattningen. Det gäller på alla områden, att den som utvecklats till konässör så småningom kommer att fråga sig: Vilka är verktygen och metoderna, och vad har man satt upp för regler för sig själv?

Att bedöma konst utan kunskap är som att använda basketregler för att döma en fotbollsmatch, säger Collins. Att använda fotografi gör inte en målning mindre värdig – det är Collins tydlig med – men att måla utan kamera är en helt annan sak, och varje sak måste bedömas på sina egna villkor.

Vem som helst kan döma ett verk utifrån sin intuitiva reaktion, men en konnässör förmår uppskatta sätten som konstnären löst kluriga problem på – hur man har lyckat övervinna visuella ljusförvrängningar, proportioner och färg – överväganden i måleriet som vanliga betraktare inte uppfattar.

Men det finns en sak som hindrar en diskussion på den här nivån, nämligen marknadsföringen av konst. Med åren har försäljningen tippat över från konstnärerna till gallerierna, och därmed kan konstmecenater tro vad de vill om verket.

– I marknadsföringssyfte är det troligen ingen bra idé att säga till kunderna att målningen är skapad utifrån foton, eftersom kunderna ofta är väldigt måna om att stötta traditionell konst som representerar en virtuos prestation av skicklighet och talang i kombination.

Udda kamrater

Galleriägarnas impuls är begriplig, till och med hedervärd – särskilt med tanke på att den moderna konströrelsen från tidigt 1900-tal har baktalat realismen så mycket. Det är också så att realistiska konstnärer har gått samman under den generaliserande termen ”realism” för att bli starkare tillsammans. I den processen har distinktionerna mellan olika stilar och filosofier försvunnit.

Frågan om fotografi har potential att bryta upp den här förmodade enheten som man kämpat så hårt för att åstadkomma.

– Precis som inom politiken bildas det grupper som inte har något gemensamt, bortsett från att de är i opposition mot en gemensam fiende, så man får stora sammanslutningar. Det ger en känsla av upprättelse som inspirerar, men man glömmer även bort vem man verkligen är, och man definieras av vad man är emot, säger Collins.

När allt kommer omkring kan konstnärernas vilja att särskilja sina skapelser från andras inte tystas för alltid.

Och i och med att realismen är på frammarsch i världen, så minskar behovet av dylika koalitioner. När allt kommer omkring kan konstnärernas vilja att särskilja sina skapelser från andras inte tystas för alltid.

Collins erkänner att hans strävan behöver ett namn.

Att kalla det för en ”grupp konstnärer som försöker verka inom renässansens arv utan att använda fotografi” är klumpigt och negativt, medger han. Det är heller inte så klangfullt.

Kärnan i Collins oro kan sammanfattas så här: Om människan anser att fotografiet är den autentiska bilden, vad blir då den icke-fotografiska realismen?

– Finns det utrymme i vår kultur för konstnärer som inte är intresserade av att använda foton, om det nu är det de vill göra? Jag vill stödja den här tanken att en grupp konstnärer kan avskilja sig från det fotografiska tänkandet.

Teckna på Grand Central Atelier

Anthony Baus, resident artist och instruktör på Grand Central Atelier (GCA), beskriver GCA:s filosofi om att teckna realistiskt:

”Vi använder mix av komparativ mätning, strukturell analys, tonal anhopning och hitta former. Det enda som har varit konstant, unikt för GCA, är att konstnärerna måste använda grafit, inte kol. Grafit kan vara ganska mödosamt, men man tvingas att vara försiktig och avsiktlig varje gång pennan vidrör papperet. Misstagen är uppenbara och kan inte döljas genom att man smetar ut eller mjukar upp mediet. Man beskriver ett oändligt antal ögonblick på konstant föränderliga plan på en yta.

”Vi ägnar mycket tid åt att studera hur ljus faller på form och de olika visuella fenomen som det skapar. Dessa noggranna överväganden ger en känslighet för naturen, som bara kommer av att teckna från verkliga livet.”