”Den pegasiska hästens kabbala” av den italienske 1500-talsfilosofen Giordano Bruno når trots sin lättsamma ton verklighetens och kunskapens djup. Människan ser sig gärna som kunnigare än djuren, men är det verkligen så?

Giordano Bruno har kommit att förknip­­pas med sin martyrliknande död, då katolska kyrkan lät bränna honom på bål. ”Den pegasiska hästens Kabbala” är precis så originell och djärv som man kan förvänta sig av ett verk av en man vars filosofi var dyrbarare än livet självt. Med ”pegasisk häst” avses åsna, och kabbala är en form av mystik, alltså handlar boken om åsnans mystik. Dels som ett begrepp för vår okunskap, ”åsneaktighet”, och dels därför att det i dialogerna finns en man vid namn Onorio som menar sig minnas ett tidigare liv som åsna.

Ordet ”åsneaktighet” kan uppfattas som något negativt, men för Bruno är det även något positivt. Det är dock inte alltid lätt att förstå om han ironiserar eller om han är allvarlig. På samma sätt som mycket av boken är skriven i dialogform – vilket ska ge intryck av att det inte är Brunos egna ord – fungerar även ironin som en avledningsmanöver. Vid invändningar från auktoriteter kunde Bruno hänvisa till att påståendena inte är uppriktiga. Uppenbarligen var Bruno inte lika skicklig på att kamouflera sin filosofi som på att faktiskt utöva den.