Jan Fridegård liknar ingen annan svensk författare. Han är lika kärv som ömsint, lika hårdhudad som naket utsatt. Ingenstans blir det så tydligt som i Lars Hård, där Fridegårds alter ego skrämde livet ur kritikerna.
”Klockan slog nio. Fars tunga huvud hängde och hans ögon föll ihop. Så ryckte han till och såg generat på mig.
– En är van att lägga sig klockan åtta, sade han.
