”Myten om tidens början” är en fascinerande bok som noggrant analyserar en av den grekiska mytologins mest fängslande och makabra berättelser: när Kronos lyckas rädda sig själv och sina syskon från fadern som stänger in dem i Gaias moderliv.

I”Myten om tidens början” går Johan Tralau grundligt till väga i tolkningen av en episod från det cirka 2 700 år gamla verket ”Theogonin”, författat av Hesiodos – ett verk som sammanfattar en stor del av den grekiska mytologin. Den del som är utgångspunkten i Tralaus bok är historien om Uranos och Gaia och deras barn. Uranos är himmelsguden och Gaia är jordens gudinna. En ständig kärleksakt pågår mellan dem, vilket leder till att Gaia blir gravid. Uranos tillåter inte att hon föder sina barn, utan håller dem inspärrade i hennes livmoder. Gaia gör en skära och ger den till sina barn så att de kan befria sig. Alla gudabarn utom ett blir mycket skrämda över denna möjlighet; det blir en gud vid namn Kronos som tar sig an uppgiften.

När fadern har sex med modern kastrerar Kronos honom. Därefter tar han könsorganet och slänger det bakom sig, i havet. Det är så vår värld uppkommer och även flera gudar – exempelvis blir Afrodite till av det havsskum som uppstod kring Uranos könsdelar. Kronos blir här den styrande, men visar sig vara lika tyrannisk som sin far. Han gör ständigt sin syster Rhea gravid, men vill inte kännas vid sina handlingars konsekvenser. Till skillnad från sin far tvingar han inte kvar barnen i moderlivet, utan slukar dem i stället. Till slut får Rhea nog, gömmer undan ett av barnen och lurar Kronos att i stället äta en sten. Detta gör att han spyr upp alla sina barn. Det barn som undslapp att bli förtärt var ingen mindre än Zeus, som härefter blir den styrande guden.