I Björn Ranelids senaste bok ”Låt solen lysa över alla barn” behandlar han frågan om hur barnen överges när de inte får med sig bildning. Boken rymmer flera vackra delar, men är ibland så övertydlig och magistral att skönheten skyms.

Låt solen lysa över alla barn” utgår från de två största undren: att ett barn blir till och att hon ärver ett språk. Det är också just barnet och språket som bokens författare Björn Ranelid föreslår borde vara fridlysta. Bokens tema är bildning, i både den faktiska skolan och i den större skola som är livet. Den består av 69 korta kapitel, där de flesta är essäliknande och berör livets skönhet och skörhet, samt bildningens vikt. Men det finns också delar som är mer skönlitterära, där de två lärarna Harry och Anna blir kära och genom sin blotta närvaro lär barnen om kärlekens kraft. Vi får också följa med in i en skolsal som samlar intellektuella giganter från skilda tider, från Sokrates till Martin Luther King.

I bokens förord skriver Ranelid att han nästan blir förskräckt av tanken på att detta är hans viktigaste bok. När han sedan går bland de intellektuella giganterna föreslår han att man borde stämma den svenska staten och Skolverket för deras försummande av barnens bildning. Denna försummelse består bland annat av det faktum att man har bytt ut det levande mot döda ting som datorer och dylikt. Många barn utvecklar därför inte en egen handstil och lär sig inte vilken tillgång bildning är.