Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ!

”Men alltså, om man säger till barnet att plocka upp sin jacka och hon svarar att hon inte vill – vad gör man då? Skall man ge upp på sitt eget behov då? Eller strunta i vad barnet vill? Vems behov är viktigast?”

Jag har goda nyheter! Jag tror inte att man måste välja mellan att tillgodose sitt eget eller barnets behov. I de allra flesta situationer är det möjligt att hitta en lösning som tillgodoser båda.

För att nå fram till en ömsesidigt accepterad lösning behöver den vuxne vara beredd att lyssna på barnets behov och ta dem i beaktande. 

Lyssna bortom barnets ”nej”!

På samma sätt som förälderns önskemål grundar sig i förälderns behov grundar sig barnets nej i barnets behov. Detta är det första och viktigaste man måste ha i åtanke när man vill försöka hitta en ömsesidigt accepterad lösning på en konflikt. Barnets säger inte nej bara för att säga nej, hon säger nej för att värna behov som är viktiga för henne. Vila, förståelse, kärlek, acceptans, omsorg, respekt, näring, gemenskap, och självbestämmande är några exempel på behov som både barn och vuxna har (länk till lista över fler behov som alla människor delar).

För att nå fram till en ömsesidigt accepterad lösning behöver den vuxne vara beredd att lyssna på barnets behov och ta dem i beaktande. För varför skulle barnet vara villig att acceptera en lösning som tillgodoser den vuxnes behov om den vuxne samtidigt inte är villig att hitta en lösning som tillgodoser barnets?

Vi återvänder till exemplet med jackan som ligger på golvet, som jag använt i tidigare artiklar. Om barnet säger nej till förälderns önskemål om att omedelbart plocka upp jackan behöver föräldern alltså försöka förstå vilket behov det är barnet värnar om. Här kommer färdigheterna i empatiskt lyssnande (som jag beskrivit här) väl till pass eftersom barnet sällan klart uttalar sina behov. Istället säger måhända barnet:

– Men!!! Varför måste jag alltid städa!? Jag är faktiskt jättetrött. Jag vill ligga här i soffan och kolla tv!

Föräldern som lyssnar efter behoven bortom orden gissar att där finns ett behov av vila och svarar:

– Aha, så det är viktigt för dig med vila? Att få slappa och gå ner i varv?

Barnet nickar nöjt och säger:

– Ja, så är det. Jag behöver vila!

När föräldern fått klart för sig vilket behov barnet försöker tillgodose genom att ligga i soffan och titta på tv kan två saker hända. Antingen skiftar förälderns behovsprioritering – hon blir medveten om att hon gärna vill att barnet skall vila och att ordningen i hallen är av underordnad betydelse (jag har skrivit om skiften här) – eller också skiftar prioriteringen inte, ordningen är fortsatt viktig för föräldern.

Det sistnämnda kan tyckas som ett låst läge, som att behov står mot behov. Föräldern vill ha ordning och barnet vill ha vila. Men det som står mot vartannat är inte behoven – det finns ingen inneboende konflikt mellan vila och ordning. Konflikten uppstår bara om föräldern låser sig vid att hon omedelbart skall ha ordning i hallen genom att barnet plockar upp sin jacka från golvet och hänger den på kroken och barnet låser sig vid att hon just nu hellre vill sitta kvar i soffan och kolla på tv.

Den förlösande frågan

För att hitta en lösning som tillgodoser både förälderns behov av ordning och barnets behov av vila behöver båda parter vara villiga att ge upp på sina strategier och hitta en ny, gemensamt accepterad strategi. (Jag har skrivit mer om den här formen av konfliktlösning här.) Om den villigheten finns kanske samtalet utvecklar sig vidare genom att föräldern säger:

– Okej. Så jag förstår att du gärna vill vila. Samtidigt är det viktigt för mig med ordning. Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Under förutsättning att det finns en ömsesidigt respektfull relation mellan föräldern och barnet i grunden kommer barnet nästan säkert att försöka bidra till den gemensamma konfliktlösningen ...

Frågan är ofta förlösande genom att den visar förälderns avsikt att ta både sitt eget och barnets behov på allvar. Under förutsättning att det finns en ömsesidigt respektfull relation mellan föräldern och barnet i grunden kommer barnet nästan säkert att försöka bidra till den gemensamma konfliktlösningen genom att föreslå möjliga strategier som kan accepteras av dem båda:

– Jag plockar upp den när programmet jag tittar på är slut.
– Jag plockar upp den i reklampausen.
– Kan inte du hänga upp den mamma? Jag kan duka av efter middagen istället.

Naturligtvis kan föräldern också föreslå strategier som hon tror kan bidra till att både det egna behovet av ordning och barnets behov av vila blir tillgodosett. När föräldern och barnet resonerat sig fram till en ömsesidigt accepterad strategi som innebär att de båda får sina behov tillgodosedda är konflikten, åtminstone för tillfället, löst.

Ett exempel från verkligheten

Jag ledde en föräldragrupp nyligen där vi resonerade kring konflikter utifrån det här förhållningssättet. En ensamstående mamma berättade att hon och hennes sexårige son ofta bråkade på kvällarna. Mamman ville att sonen skulle städa i sitt rum innan läggningen samtidigt som hon själv röjde av i köket. Sonen svarade vanligtvis ”Jag vill inte! Du skall hjälpa mig mamma!”

När vi resonerade kring behov blev det tydligt för mamman att hennes egna behov i den här situationen inte bara var ordning utan också samarbete. Att familjens två medlemmar hjälptes åt med det som behövde göras. Bakom sonens nej gissade hon att det fanns behov av gemenskap, kontakt och närhet – behov som blev ganska dåligt tillgodosedda när mamman städade i köket och han var ensam och städade i sitt rum.

När mamman och sonen tillsammans resonerade kring sina behov var det som tidigare sett ut som ett låst läge plötsligt möjligt att finna en lösning kring.

Idén om att det fanns behov bakom sonens beteende var ganska omtumlande för mamman, som utbrast: ”Jag har aldrig tänkt så här innan! Jag har bara tänkt att han är lat och egoistisk och tycker att jag gott kan vara hans tjänare.”

Mamman gick hem och stämde av sin gissning om sonens behov direkt med honom:

– När du säger nej till att städa i ditt rum på kvällen och säger att jag skall hjälpa dig, handlar det då om att du vill vara tillsammans med mig?

Han nickade. Mamman fortsatte:

– Vet du, när jag ber dig städa ditt rum så gör jag det både för att jag är mån om ordning, men också för att det är viktigt för mig att vi samarbetar och hjälps åt här hemma. Jag vill inte göra allt själv. Jag undrar, har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Det hade han. Han tyckte att från om med nu skulle de först städa köket tillsammans och sedan skulle de hjälpas åt med hans rum.

Ordning, samarbete och gemenskap – när mamman och sonen tillsammans resonerade kring sina behov var det som tidigare sett ut som ett låst läge plötsligt möjligt att finna en lösning kring.

Veckans kluring

Jag skickar med dig som läser en liten tankenöt. Det händer ganska ofta att jag får en fråga som lyder ungefär så här av föräldrar jag möter på kurser och i vägledning:

”Min dotter är sex år och vägrar gå på simskolan. Hon har varit där två gånger men nu säger hon att fröken och de andra barnen är dumma och att hon aldrig tänker gå på simskola igen. Jag tycker verkligen inte att det är okej att hon vägrar. En sexåring måste lära sig simma, eller vad tycker du?”

1. Vilket/vilka behov tror du att föräldern försöker värna?
2. Vilket/vilka behov tror du att barnet försöker värna?
3. Vilka lösningar kan du se som skulle kunna bidra till att både förälderns och barnets behov blev tillgodosedda?

Ytterligare funderingar?

Sitter du med en invändande fråga på tungan? Låter den ungefär så här?

”Men hallå där, vänta nu! Det här sättet att resonera skulle aldrig funka på mina barn! De är helt enkelt bara intresserade av att hitta lösningar som blir bra för dem. Vad skall man göra när man har sådana barn?”

Jag skriver om det också ...

Så håll utkik efter del 9 som kommer nästa onsdag, den 12:e juli.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

– Gränser med respekt, del 1 och 2
– Gränser med respekt, del 3
– Gränser med respekt, del 4
– Gränser med respekt, del 5
– Gränser med respekt, del 6
– Gränser med respekt, del 7