Alla vet hur det känns att vara ledsen 

”Du säger alltid att du är irriterad mamma.”

Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. De gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en ”lagom” känsla på något sätt. Den indikerade att jag inte var helt nöjd med sakernas tillstånd, samtidigt som jag inte riskerade att gå utanför den socialt accepterade känsloramen. Problemet, som min treåring tydliggjorde, med att så ofta uttrycka just denna känsla var att omgivning mest reagerade med suckar och axelryckningar på det jag sa. Mina ord berörde inte. De bidrog inte till att skapa kontakt.

Den andra komponenten: Berätta vad du känner

I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har.

Upplevelsen av känslor är något som förenar alla människor. Om jag säger att jag är glad vet du hur det känns, eller hur? Detsamma gäller också andra känslor som tex ledsen, generad, hoppfull, nyfiken och avundsjuk. Genom att vi alla delar känslomässiga referenser blir det lättare för oss att sätta oss in i andra människors verklighet när vi får veta vad de känner: ”Aha! Hon är glad! Det vet jag hur det känns.”

Om man istället för att uttrycka en känsla berättar om sina tankar är chansen till igenkänning och kontakt betydligt sämre eftersom tankar inte är allmänmänskliga. Om jag tex säger att jag tänker att något är ”kränkande” förstår andra människor inte direkt vad jag menar. Risken finns att fokus flyttas, från min upplevelse till en bedömning eller ett ifrågasättande av min upplevelse: ”Kränkande? Vad menar hon med det egentligen!? Det är väl mer skrämmande, skulle jag säga…” För den som vill skapa goda förutsättningar för kontakt och ömsesidig förståelse är det alltså viktigt att uttrycka sina känslor, snarare än sina tankar!

Ett vanligt misstag i det här sammanhanget är att tro att så länge man använder ordet ”känner” uttrycker man en känsla. Så är det inte. ”Känner” används i många sammanhang utan att det faktiskt ger uttryck för en känsla. Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att vi är: ”Jag känner mig som en värdelös mamma.” (”Jag tycker att jag är en värdelös mamma.”) Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att någon annan gör mot oss: ”Jag känner mig sårad.” (”Jag tycker att han har sårat mig.”) Självklart kan man använda ”känner” även på dessa sätt – det jag vill framhålla är att det ofta gör det svårare för den man pratar med att relatera till det som sägs och reagera med empati. Mitt råd är därför att alltid försöka identifiera och uttrycka den fysiskt förknippade känslan.

Låt oss återvända till exemplet från förra inlägget med dottern vars jacka ligger på hallmattan. Om det var din dotters jacka och din hallmatta – vilken känsla skulle vakna i dig? Irritation? Frustration? Besvikelse? Det finns inte något rätt svar här. Vilken känsla du har vet bara du. Det jag tror mig veta är att chansen att din dotter skall vilja bry sig om vad du vill be henne om är större om du uttrycker din känsla istället för de tankar du har om att den ligger på hallmattan.

Tankar:

– Det känns respektlöst.
– Det känns som att du räknar med att jag skall plocka upp din jacka.
– Det känns inte okej att din jacka ligger på golvet.

Känslor:

– Jag känner mig irriterad.
– Jag känner mig frustrerad.
– Jag känner mig besviken.

Utmaning till nästa vecka:

Lägg märke till vilka känslor du upplever i relation till ditt barns agerande i olika sammanhang. Stanna vid att uppmärksamma dem för dig själv! I nästa artikel skall jag skriva om hur vi kan koppla ihop våra känslor med våra egna behov (den tredje komponenten) – istället för att skuldbelägga barnet för att vi känner som vi gör. Därefter skall jag också skriva om hur vi kan uttrycka tydliga och görbara önskemål (den fjärde komponenten).

Här nedan finns en lista med exempel på känslor. Du kan ta hjälp av den för att identifiera dina känslor.

Arg, angelägen, avslappnad, avundsjuk, bedrövad, bekymrad, belåten, besviken, bitter, chockad, dyster, energisk, entusiastisk, fascinerad, förskräckt, förtjust, förtvivlad, förvirrad, förvånad, förväntansfull, glad, generad, hoppfull, häpen, ilsken, inspirerad, irriterad, ivrig, kärleksfull, ledsen, likgiltig, livlig, lugn, lycklig, lättad, missmodig, nervös, nyfiken, nöjd, ointresserad, olycklig, optimistisk, orolig, osäker, otålig, panikslagen, pigg, rastlös, rädd, rörd, sorgsen, spänd, stolt, sur, tacksam, trygg, trött, tveksam, uppgiven, varm, villrådig, ängslig, överraskad, överväldigad.

Håll utkik efter del 5 som kommer nästa onsdag, den 14:e juni.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

– Gränser med respekt, del 1 och 2
– Gränser med respekt, del 3
– Gränser med respekt, del 5
– Gränser med respekt, del 6
– Gränser med respekt, del 7
– Gränser med respekt, del 8