Petra Krantz Lindgren: Att sätta gränser med respekt (del 1 och 2)
Artikelserie i 10 delar
Petra Krantz Lindgren pratar om hur man som förälder och vuxen kan sätta gränser för barn på ett respektfullt sätt. Foto: Caroline Andersson


Hjälp, jag vill göra annorlunda! (del 1)

”Hur skall jag göra?! Jag vet verkligen inte hur jag skall få barnen att bry sig om mina gränser och behov utan att skälla på dem!”

Mamman som satt mitt emot mig på mottagningen var djupt förtvivlad. Ett par dagar tidigare hade det plötsligt blivit helt uppenbart för henne att hon inte ville fortsätta prata med sina barn på det sätt hon gjort dittills. Hon ville sluta skälla på, hota och straffa sina barn. Insikten hade drabbat henne med full kraft när hennes sjuårige son, efter ett gräl om vem som borde plocka ur diskmaskinen, krupit upp bredvid henne i soffan, klappat henne på armen och med tårarna trillande sagt:

”Mamma, det är inte mitt fel att du födde mig.”

Nu grät mamman också. ”Han tror att jag inte tycker om honom! Han känner sig usel! Förstår du?!” Jag förstod. Och tänkte att hennes tolkning nog tyvärr innehöll en hel del sanning. För när vuxna ifrågasätter, anklagar, skuldbelägger eller kritiserar sina barn hör de inte bara orden som uttalas. De hör också budskap mellan raderna: ”Du duger inte!”, ”Jag är inte nöjd med dig!”, ”Du är inte bra nog!”

 

Hur kan man som förälder göra istället? Hur kan man tydliggöra sina behov och be barnen respektera dem – utan att samtidigt kränka? Och vad är det egentligen man bör undvika att säga och göra? Under de kommande veckorna kommer jag att skriva om detta. Det blir en artikel i veckan ungefär där varje artikel bygger vidare på nästa. Som en steg-för-steg-kurs i gränssättning och konfliktlösning. Första artikeln handlar om vad som motiverar barnen att göra som föräldrarna ber om. 

Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (del 2)

När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du att anledningen är?” Efter en inledande lång stunds eftertanke (det här är ju inget som vi föräldrar går omkring och funderar på dagligdags) kommer lite olika svar:

– För att jag blir glad.
– För att få veckopeng.
– För att hon vet att det är så man gör.
– För att annars blir det ingen tv.
– För att slippa tjat och skäll.
– För att det känns bra att hjälpa till.
– För att hennes mamma är bra på att ge henne dåligt samvete.
– För att slippa känna sig som en dålig människa.

I dessa svar går att urskilja fyra huvudsakliga anledningar till att barn gör som föräldrarna vill, snarare än som de själva skulle föredra. Det handlar om rädsla (för den vuxnes ilska, för att få ett straff eller gå miste om en belöning), om undvikande av skamkänslor (tanken att man är en dålig människa) och skuldkänslor samt om lust att bidra.

Nästa fråga är enklare. Den handlar om vilken man skulle önska att anledningen vore. Här är alla föräldrar rörande eniga om att rädsla, skuld och skam går bort! Man vill att barnen skall agera utifrån en lust att bidra. Man hyser en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad andra människor behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem.

Jag är övertygad om att detta är en realistisk förhoppning. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. Men det krävs att vi ger dem schyssta förutsättningar. Vi behöver uttrycka oss på ett sätt som gör det möjligt för barnen att behålla kontakten med sin medfödda empati och vilja att samarbeta. Gör vi det? Gör du det?

Saker vuxna säger som väcker rädsla, skam och skuld hos barnet

Jag vågar påstå att det allra mesta som vuxna säger till barnen för att få dem att förändra sitt beteende inte gör något som helst utslag på barnens inbyggda ”empatiradar”. Om det som sägs alls passerar barnets uppmärksamhetströskel är det betydligt vanligare att det väcker rädsla, skuld eller skam. Innan jag skriver om vad vuxna brukar säga vill jag ge dig som läser chansen att bli uppmärksam på hur du själv pratar. Därför har jag här nedan beskrivit två olika konfliktsituationer. Om du vill kan du för var och en av situationerna fundera på, eller skriva ned, vad du tror att du skulle säga om det var ditt barn.

Klockan är tio i åtta och du vill vara ute ur huset senast klockan åtta för att hinna i tid till jobbet. Din femårige son sitter i pyjamas framför tv:n. När du ber honom stänga av och klä på sig säger han ”Nej, jag vill inte. Jag vill kolla klart på Bolibompa.” Du känner dig stressad och vill att han kommer på en gång. Vad säger du till din honom?

 

Ni kommer in genom dörren och din 10-åriga dotter slänger jackan och väskan på golvet innan hon sätter fart mot datorn. Du ropar efter henne att hon skall hänga upp sina grejer och hon svarar: ”Ah men, spelar roll! Jag skall ju ändå använda dem i morgon igen!” Du är less på att nästan varje dag säga till henne om detta och vill verkligen att hon skall ta hand om sina saker. Vad säger du till henne?

Det finns åtminstone tio vanliga sätt som föräldrar bemöter barn på i konfliktsituationer som dessa – sätt som väcker rädsla, skam eller skuld hos barnen, snarare än empati. Jag listar dem här nedan.

Hota

– Om du inte stänger av tv:n nu så får du inte titta imorgon.

– Nu räknar jag till tre och om du inte hängt upp din jacka då så blir jag arg.

Muta

– Om du kommer med en gång så får du åka på mina axlar till dagis.

– Om du tar hand om dina grejer utan tjat från och med nu så får du tio minuters extra datatid.

Befalla/förbjuda

– Du får inte titta klart. Så enkelt är det. Stäng av nu!

– Nu tar du hand om dina grejer! Inget snack!

Döma

– Det är inte okej att strunta i vad jag säger!

– Det är slappt att låta sina grejer ligga på hallgolvet!

Uttrycka vad barnet borde förstå

– Vi skall gå ut genom dörren om tio minuter. Du borde fatta att det är dags att stänga av tv:n nu.

– Du är tio år! Man tycker ju att du skulle fatta att grejer inte kan ligga framme på golvet.

Berätta vad barnet förtjänar/inte förtjänar/är värd/inte är värd

– Jag hade tänkt åka till parken med dig efter dagis idag. Men det är du inte värd om du håller på och tjafsar så här.

– Och du tror att du skall få en ny jacka? Du förtjänar ingen ny jacka när du inte kan ta hand om den du har.

Etikettera

– Du är så trotsig!

– Men vad du är lat!

Lägga skulden för sina känslor och handlingar på barnet

– Tänk att du alltid gör mig så stressad!

– Du gör mig så besviken när du lämnar dina grejer på golvet!

Psykologisera

– Så här gör du bara för att få min uppmärksamhet.

– Gör du så här för att testa mina gränser?

Ställa pedagogiska frågor

– Hur skulle det kännas för dig om jag inte kom när du hade bråttom någonstans?

– Hur tror du att det känns för mig att behöva plocka undan dina grejer?

Det är mycket möjligt att barn som möts på något av de här sätten förändrar sitt beteende på det sätt som den vuxne önskar. Men anledningen är, som jag sa tidigare, knappast att barnet har förstått vad som är viktigt för föräldern och fått en längtan att bidra till det. Istället är det rädsla, skuld och skam som är det verksamma mekanismerna. Rädslan är tydligaste när det gäller de tre första punkterna på listan. Skulden och skammen återfinns i övriga sju.

Så där sa min mamma alltid!

När deltagarna på mina föräldrakurser ser den här listan relaterar de ofta till sin egen uppväxt. De allra flesta känner igen att deras egna föräldrar använde ett, eller oftast flera, av de här sätten att tillrättavisa. ”Hur var det för dig när dina föräldrar sa så här?” brukar jag fråga. Ett typiskt svar på den frågan är: ”Man blev ju rädd. Eller kände sig dum eller fick dåligt samvete. Och så gjorde man som de sa…”

Deltagarna i mina grupper brukar också berätta om hur relationen till de egna föräldrarna påverkades när tillrättavisningarna väckte rädsla, skam eller skuld. En del berättar om förakt eller fientlighet gentemot föräldrarna och hur detta tog sig uttryck både i aktivt och passivt motstånd och uppror. Andra talar om hur de blev duktiga på att ljuga, skylla ifrån sig och smyga. Det finns också de som beskriver hur de inte upplevde sig ha något annat val än att lyda. De säger att relationen till föräldrarna säkert ”såg bra ut” på ytan, men att den saknade värme och uppriktighet och att de undvek att berätta om sina verkliga tankar och känslor.

Känner du igen dina egna föräldrar i listan? Vad gjorde de? Och hur var det för dig?

Åh nej, så där säger ju jag till mina barn!

Det är inte heller helt ovanligt att föräldrar som ser den här listan får lite dåligt samvete. Om du tillhör de som får skuldkänslor vill jag gärna uppmuntra dig att också påminna dig om orsaken till att du säger så här. Jag är säker på att du vill ditt barn väl! Det är för att hjälpa henne, för att lära henne hur saker och ting fungerar och vad som passar sig som du pratar så här till henne, eller hur?! Om du känner igen dig själv i listan betyder det inte att du är en ”dålig förälder”. Förmodligen är du en väldigt välmenande förälder! Kanske är du också en förälder som är nyfiken på hur du framöver skulle kunna uttrycka dig på andra sätt, som skulle kännas bättre? I så fall hoppas jag att du vill läsa mina inlägg under kommande veckor som handlar om just det: Hur man kan berätta för barnen om sina behov på sätt som ökar chansen för att de vill lyssna och vill ta hänsyn.

Håll utkik efter del 3 som kommer nästa onsdag, den 31 maj.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

Gränser med respekt, del 3
Gränser med respekt, del 4
Gränser med respekt, del 5
Gränser med respekt, del 6
Gränser med respekt, del 7
Gränser med respekt, del 8