Men ibland måste väl barnen bara lyda?!
”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!”
Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en radiointervju med mig vid ett tillfälle. Nu har han visserligen en alldeles speciell förmåga att spetsa till saker och ting, men grundfrågan – finns det tillfällen då föräldrar bör ingripa utan barnets medgivande? – får jag ofta. (Kanske sitter du också med den frågan efter att ha läst de tidigare avsnitten i min artikelserie om att sätta gränser med respekt?)
Det finns naturligtvis tillfällen när föräldrar bör använda sin makt och sin kraft för att förmå barnen att göra, eller undvika att göra, vissa saker! Det handlar dels om situationer där vi behöver skydda barnen, tex från att bli skadade i trafiken, och dels om situationer när vi behöver värna andra människors behov.
Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera.
Jag minns till exempel ett tillfälle när min son var ca 7 år och var hemma med hög feber. Jag skulle hämta min dotter på förskolan och jag bedömde att det var bättre att lämna sonen ensam en liten stund än att ta honom med. Jag hade föreställt mig att min dotter skulle komma med en gång när jag bad henne, men det ville hon inte alls! Hon ville spela klart teatern som hon och hennes vänner just påbörjat. Jag försökte förklara varför jag ville att hon skulle följa med omedelbart, men nådde inte alls fram till henne. I det läget var det ett ganska enkelt val att helt sonika ta henne under armarna och bära ut henne från förskolan. Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera. (I efterhand är det förstås lätt att se att jag kunde förebyggt konflikten genom att ringa förskolan och be dem förvarna om min ankomst, men så logiskt resonerade jag inte just då.)
Säkert kan också du föreställa dig ett antal olika situationer när du vill välja att tillgodose ett behov utan att först förankra det hos barnet. När dessa situationer inträffar är det mycket viktigt att ändå försöka vara respektfull mot barnet, att avstå från att skälla, skuld- eller skambelägga och istället lyssna med empati på de känslor och behov som barnet uttrycker. Om man gör det kanske man säger till den gallskrikande flickan som inte vill gå från förskolan:
– Attans älskling! Jag märker att du är superarg! Jag gissar att du väldigt gärna hade velat avsluta leken i lugn och ro?
Även om man inte är villig att tillmötesgå barnets önskemål är det skönt för barnet att få förståelse för det som är viktigt för henne. Denna förståelse kan sedan också, när känslorna lagt sig en aning och barnet är mottagligt för att lyssna, följas upp med att föräldern berättar om vad som var viktigt för henne i den aktuella situationen och ber barnet om återkoppling på det:
– Jag kände mig orolig eftersom din bror har feber och det var viktigt för mig att ta hand om honom. Vad tänker du när du hör det?
Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.
Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.
Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:
– Gränser med respekt, del 1 och 2
– Gränser med respekt, del 3
– Gränser med respekt, del 4
– Gränser med respekt, del 5
– Gränser med respekt, del 6
– Gränser med respekt, del 7
– Gränser med respekt, del 8
