Petra Krantz Lindgren: Att sätta gränser med respekt (del 7)
Artikelserie i 10 delar
Petra Krantz Lindgren menar att när man som vuxen uttrycker sina behov på ett tydligt och respektfullt sätt kan barnet förstå och känna empati, och av egen vilja komma att ändra sitt beteende. Foto: Caroline Andersson


Från ”Nej” till ”Okej” 

Ibland händer det. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så svarar barnet ett stilla ”okej” och gör det man ber om!

– När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning. Jag vill att du plockar upp jackan och hänger den på kroken i hallen nu. Vill du göra det?
– Okej.

Skiftande behov

Vad är det som händer i barnet som gör att hon plötsligt är villig att göra det som hon tidigare inte gjorde? Det kan förstås vara så att förälderns ord väcker rädsla, skuld eller skam i barnet – trots att det inte alls var förälderns avsikt – och att barnet agerar på någon av dessa känslor. (Risken för detta behöver man alltid vara uppmärksam på som vuxen!) Troligare är att barnets behov skiftar. Behovet av till exempel vila (om hon låg på soffan när föräldern uttryckte sitt önskemål) eller avkoppling (om hon tittade på tv) överskuggas plötsligt av en vilja att bidra till föräldern eller en egen längtan efter ordning.

En pappa jag mötte i en föräldragrupp berättade om ett tillfälle när han blivit medveten om kraften i ett sådant behovsskifte hos sig själv:

– Jag måste få berätta om en fantastisk grej som jag har kommit på! Jag har varit fruktansvärt irriterad på min son när det gäller det här med kläderna. Varje morgon har han bett om hjälp med kängorna och overallen fastän han kan själv. Och jag har ju liksom tänkt att han är lat eller vill jävlas med mig.
De andra föräldrarna i gruppen nickade igenkännande.
– Men så häromdagen hände något! Vi var stressade och istället för att tjafsa tog jag honom bara i famnen och hjälpte honom med kläderna. Då lutade han huvudet mot min axel och viskade ”Det är så mysigt att vara nära dig pappa.”
Pappan fick tårar i ögonen.
– Fattar ni!? Han vill ha min hjälp på morgon för att han vill vara nära mig!
– Hur var det för dig att komma underfund med det? frågade jag.
– Jamen, det känns ju både jobbigt och bra. Jag önskar att jag hade fattat det tidigare!
– Så hur kommer du att göra framöver? Nu var det en mamma i gruppen som frågade.
– Jag har hjälpt honom med kläderna varenda morgon sedan dess och det tror jag att jag kommer att fortsätta med tills han ber mig sluta. Det känns ju bara bra att hjälpa honom nu när jag förstår varför han vill det!

Hjälp på traven

På samma sätt som mammors och pappors behov kan skifta när det förstår vilka behov barnen har, kan naturligtvis också barnens behov skifta när de förstår vilka behov deras föräldrar har. Men barn är inga tankeläsare. Därför underlättar det för dem att deras föräldrar sätter ord på sina behov!

Jag blev påmind om hur viktigt det är att föräldrar berättar om sina behov häromdagen när jag åkte buss. På sätet mittemot satt en mamma och hennes son i femårsåldern. Eller rättare sagt: mamman satt. Sonen klättrade oavbrutet upp och ner på sätet. Mamman bad pojken att sätta sig ner, men han tog ingen som helst notis om hennes önskemål. Till slut sa hon: ”Älskling, när du står på sätet blir det smutsigt av dina skor och jag vill gärna att den som skall sitta här efter dig skall slippa att få smutsiga byxor. Därför vill jag att du sitter på sätet.” Pojken tittade förvånat på henne, satte sig ner på sätet och sa sedan: ”Jahaaaaa!” Jag tolkade det som att när han förstod varför mamman bad honom sitta ner så blev det tydligt för honom att det som var viktigt för henne var viktigt för honom också. Men så länge hon inte berättade om orsaken till sitt önskemål så brydde han sig inte heller om det.

– Kan du minnas något tillfälle när du upplevt att dina behov skiftat genom att du förstått vad ditt barn behöver?

– Har du lagt märke till något tillfälle nyligen när ditt barn skiftat från ”nej” till ”okej” som en följd av att du uttryckt dina egna behov på ett respektfullt sätt?

När skiftet uteblir

Ibland händer det inte. Ibland uttrycker man sig enligt konstens alla regler och så säger barnet nej. ”Nej, jag vill inte hänga upp min jacka nu!” Vad gör man då? Det lovar jag att skriva om i nästa bloggpost! Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det.

Håll utkik efter del 7 som kommer nästa onsdag, den 5:e juli.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

Gränser med respekt, del 1 och 2
Gränser med respekt, del 3
Gränser med respekt, del 4
Gränser med respekt, del 5
Gränser med respekt, del 6