Petra Krantz Lindgren: Att sätta gränser med respekt (del 5)
Artikelserie i 10 delar
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. I den här artikelserien talar hon om hur vi kan sätta gränser med respekt. Den femte artikeln handlar om att man som vuxen behöver ta ansvar för sina känslor genom att se och förstå sina egna behov. Foto: Caroline Andersson


Brukar ditt barn göra dig irriterad?

Det är en vanlig föreställning att andra människors agerande orsakar våra känslor. Hur ofta hör man inte påståenden som ”Han gjorde mig arg!” eller ”Åh, vad du gör mig glad!”? Som om andra människor hade makten över de egna känslorna. Det har de förstås inte egentligen.

Kan du göra en annan människa irriterad? Du kan försöka. Du kan skälla, förolämpa, ta saker ifrån henne, men att hon blir irriterad är inget givet resultat. Hon kanske känner sig rädd. Eller förbannad. Eller orolig (för din mentala hälsa). Det är helt enkelt inte möjligt att bestämma vad någon annan människa skall känna. De känslor en person har beror dels på hur hon väljer att tolka vad andra människor säger och gör, och dels på vilka behov hon själv har i stunden.

Den tredje komponenten: Ta ansvar för dina känslor genom att koppla dem till dina behov

Det tredje steget när man vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla är därför att ta ansvar för de egna känslorna genom att koppla ihop dem med de egna behoven. Om du gör det när du skall säga till ditt barn om jackan som ligger på dörrmattan säger du kanske: ”När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning”. (Jag har tidigare skrivit om den första och den andra komponenten).

Din känslomässiga reaktion varierar beroende på att dina behov varierar.

Men är det här inte bara en lek med ord, undrar du kanske. Är det inte samma sak som att säga ”Du gör mig irriterad”? Nej, för om det var barnet som gjorde dig irriterad genom att lägga sin jacka på golvet skulle du bli irriterad varje gång den ligger där. Och det blir du inte, eller hur? Ibland bekommer det dig inte alls. Ibland blir du arg. Och ibland rent av förundrad (”Tänk att hon kan sprida ut sina grejer på det här sättet!”). Din känslomässiga reaktion varierar beroende på att dina behov varierar. Vid vissa tillfällen är det viktigare med ordning för dig än vad det är vid andra tillfällen.

Behov!? Vad är det?

När jag pratar om behovsfokuserad kommunikation i olika sammanhang möts jag ofta av undran. Många människor är inte alls vana att fundera över sina behov. De tänker knappt ens på att de har behov! Istället för att koppla ihop den egna ilskan, oron, sorgen osv med de behov som finns bakom brukar de fundera över vad andra människor gjort för fel.

Jag brukar beskriva behov som drivkrafter som är gemensamma för alla människor. Näring, kärlek, gemenskap och omtanke är några exempel på behov. Behov är generella, oberoende av tidpunkt, plats och person. De tillgodoses med hjälp av olika strategier, dvs. specifika tillvägagångssätt. Ett exempel för att tydliggöra skillnaden mellan behov och strategier: Näring är ett behov som alla människor delar. Det finns flera tänkbara strategier för att tillgodose behovet av näring. Man kan tex handla mat i affären, odla sina egna grödor, gå på restaurang eller äta hos grannen.

Några exempel på behov:

1. Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
2. Behov av autonomi/självständighet
3. Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt, förståelse, att bli sedd och hörd, acceptans, omsorg, omtanke, uppriktighet
4. Behov av lek, skratt och humor
5. ”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning

Här finns en lite längre lista över grundläggande behov som alla människor delar.

Det finns flera fördelar med att koppla sina känslor till de egna behoven, istället för att lägga ansvaret för att man känner som man gör på andra människor.

Vad är vitsen med att koppla känslor till behov?

Det finns flera fördelar med att koppla sina känslor till de egna behoven, istället för att lägga ansvaret för att man känner som man gör på andra människor. För det första underlättar det för barnet (eller vem man nu pratar med) att höra det som sägs med den egna empatin påkopplad. Det är helt enkelt lättare att ta till sig vad andra människor känner och behöver när man själv inte åläggs ansvaret och skulden för det. Den som däremot möts av anklagelser eller kritik brukar ha svårt att hitta empatin och istället lägga det mesta av sin energi på att försvara sig eller komma med motanklagelser.

Den andra fördelen med att koppla ihop känslorna med de egna behoven och benämna dem är att det hjälper barnet att utveckla ett rikt behovsordförråd och att våga använda det. För visst är det väl så att vi gärna vill att barnen skall kunna sätta ord på sina behov!? Att de skall säga ”jag längtar efter kramar och närhet mamma!” istället för att gnälla och prata bebisspråk? Att de skall säga ”jag behöver vara ensam” istället för ”du får inte vara i mitt rum din jävla skitunge!”. Att barn gör som vuxna gör är en sanning som tål att upprepas. Den som vill ha barn som benämner och ber om respekt för sina egna behov bör därför sträva efter att själv göra detsamma.

Den tredje fördelen med att koppla känslorna till de egna behoven är att det också skapar möjlighet att själv agera för att tillgodose sina behov och därigenom hitta till nya känslor. Om du tänker att du är irriterad för att du behöver mer ordning omkring dig, kan du handla för att få det behovet tillgodosett. Du kan förstås städa själv, eller be någon göra det, du kan stänga dörren till rummet där det är oordning eller gå till ett annat rum. Om du istället tänker att det är ditt barn som gör dig irriterad betyder det att du måste vänta på att hon skall ändra sitt beteende för att du skall kunna släppa din irritation. Den väntan kan bli väldigt lång!

Utmaning till nästa vecka: sträva efter att identifiera dina behov!

* Du kanske ser ditt barn slå sitt syskon och känner dig ledsen. Den där ledsenheten bär på ett budskap! Den påminner dig om något som du värdesätter, ett behov du har! Vilket!?

* Du kanske hör ditt barn säga ”Jag vill inte gå till dagis nu!” och känner dig stressad. Vilket behov kan du identifiera bakom stressen?

* Du kanske säger till ditt barn att det är dags för mat och hon svarar ”Jag åt hos Emma. Jag är inte hungrig.” Du märker att du känner dig besviken. Vilket behov skvallrar den där besvikelsen om?

Jag vill gärna uppmuntra dig att än så länge stanna vid att uppmärksamma behoven för dig själv. För att barnet skall slippa vara tankeläsare och gissa sig till vad föräldern vill behövs nämligen en fjärde och sista komponent: ett tydligt uttryckt önskemål. Det skall jag skriva om nästa vecka!

Håll utkik efter del 6 som kommer nästa onsdag, den 21.a juni.

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg

Läs de tidigare delarna i artikelserien här nedan:

Gränser med respekt, del 1 och 2
Gränser med respekt, del 3
Gränser med respekt, del 4
Gränser med respekt, del 6
Gränser med respekt, del 7
Gränser med respekt, del 8