Fotbollens spelsystem har utvecklats gradvis genom uppkomna behov. Vägen har varit lång från 1863, när den första generella regelboken tillkom, till 2023 när ensidighet och likriktning är på väg att förvandla fotboll till ett slags gladiatorspel.

När ramarna kommit på plats kunde kampen mellan olika lag från olika miljöer börja på lika villkor och i den här artikeln följer vi utvecklingen från start fram till 1925. Från 1863 visste alla (i Storbritannien) att ett lag skulle bestå av elva spelare samt att planens mått skulle vara 100–110 meter på längden och 64–75 meter på bredden. Det gällde bara att hitta ett lämpligt fält, ett som redan var tillräckligt stort och flackt. Sedan kunde sönerna till dåtidens överklass köra igång. Hämningslöst.

Det spel man ägnat sig åt sedan tidigt 1800-tal, med varierande antal deltagare, modifierades snart. En man avdelades att vakta målet. De tio utespelarna försökte alla att i första hand göra mål. I nutida rekonstruktioner har de tio ställts upp på linje. Men det är en överdrivet välvillig tolkning. Det påminde nog mera om vad som händer när dagens femåringar börjar spela – alla följer bollen. En klunga rör sig över planen, förutom någon enstaka som kommit på andra tankar. Ur det här utvecklades engelsmännens Dribbling Game. Den som hade bollen försökte att på egen hand ta sig igenom, tills han blev av med lädret. Då rörde sig klungan åt andra hållet.

Den första sifferkombinationen värd att registrera är 1–1–8.

Efter regelbokens tillkomst började klungan glesas ur. Den första sifferkombinationen värd att registrera är 1–1–8. En spelare drogs tillbaka och mellan honom och de åtta anfallarna placerades ytterligare en back och en halvback. Det var spelare som kunde ta hand om ”överblivna” bollar och samtidigt stötta den egna målvakten.

Men bristen på systematik gjorde att det inte blev så mycket spel. Här uppstår offsideregeln. Den föddes i slutet av 1850-talet. En artikel i Sporting Gazette från 1863 dömer ut vissa spelares sätt att uppträda:

”Om en spelare placerar sig närmare motståndarens mål än bollen, och där väntar på att den skall sparkas till honom, ses detta överallt som ingenting annat än att bete sig utstuderat osportsligt”. Uttryck som ”decidedly unfair” och ”highly ungentlemanly” förekommer. Skolor som Eton (”sneaking”) och universitetet i Cambridge (”loitering”) hade sin egen syn på förbrytelserna. Att uppehålla sig i den framskjutna positionen, dit bollen ännu inte kommit, kallades ”goal hanging” och det var definitivt ”unsportsmanlike” och någonting som ansågs förenkla spelet och göra det tråkigt. Man kan nog gå så långt som att säga att det var ett brott mot spelets idé, om den nu gick ut på att dribbla av hela motståndarlaget innan man gjorde mål.

För att råda bot på att en spelare stod och väntade på en långboll växte en uppfattning om offside fram. Den formulerades 1862 av J.C. Thring, en präst och skollärare. Han utvecklade tanken i sin skrift The Simplest Game, som kan ses som en förstudie till de regler som antogs året därpå.

Så här skrev Thring: ”En spelare är ’out of play’ så snart han befinner sig framför bollen, och måste återvända bakom densamma så snart som möjligt. Om bollen sparkas av hans eget lag förbi en motståndare får han inte vidröra eller sparka den, eller röra sig framåt, förrän en motståndare rört den, eller om en medspelare som befinner sig jämsides med honom, eller framför, har sparkat den.” Invecklat men ändå glasklart. Offsideregeln är än i dag omöjlig att förklara för den som inte redan känner till fotbollens grunder.

Regeln antogs inte ordagrant och fick dessutom ett tillägg: Ingen spelare kan anses offside i samband med att det egna laget gör en inspark. Samt att den spelare som tog emot bollen under spelet skulle ha minst tre motståndare mellan sig själv och motståndarnas mål. Bestämmelsen attackerades sedan under många år från olika håll med förslag på att den skulle gälla endast en, eller kanske två, spelare. Där visade fotbollens ursprungliga administratörer sin storhet genom att inte börja hatta i onödan. Ändringen kom, men det dröjde till 1925. 

Själva grunduppställningen förändrades snart, kring 1880, till 2–3–5 och den modellen kom att hålla i 50 år.

Åter till själva spelet och dess utveckling. När England och Skottland hösten 1872 möttes i den första officiella landskampen fick engelsmännen en smärre chock. Skottarna hade utvecklat en egen metod – kortpassningsspelet. Hellre än att försöka bryta igenom enskilt lät man bollen gå runt inom det egna laget.

Själva grunduppställningen hade de också ändrat på, till 2–2–6. Två backar, två halvbackar och sex anfallsspelare (forwards) gav möjlighet till andhämtning i det ideliga anfallandet. Det fanns nu folk så att man kunde spela bakåt och börja om på nytt och samtidigt behålla kontroll över bollen.

Engelsmännen reagerade närmast hätskt. Eftersom man inte kommit på det här själva betraktade man det inledningsvis som fusk och som ett utslag av osportslighet. Det var samma tongångar som tidigare, när man ville komma åt den ensamme som väntade på en långboll.

Men det handlade om två sätt att se på fotboll utifrån en position inom regelverket. Två spelstilar som framöver kom att renodlas. Långt in på 1920-talet var engelsmännen benägna att helst sparka långt (och kraftfullt) medan skottarna surrade kring dem som myggor. Själva grunduppställningen förändrades snart, kring 1880, till 2–3–5 och den modellen kom att hålla i 50 år.

Den skotska stilen nådde sin höjd 1928, när de slog England med 5–1 på Wembley. Laget gick till historien som The Wembley Wizards och ingen hyllades mer än den lille vänsteryttern Alan Morton (”The Wee Blue Devil”) som spelade fram Alex Jackson till tre mål. Journalisten Ivan Sharpe, en gammal amatörspelare som varit med i OS 1912, beskrev det han sett på Wembley: 

”England var inte bara slagna. De var förvirrade, fullkomligt fastkörda och framstod som totalt underlägsna ett lag vars spel var så kultiverat och vackert som något jag någonsin förväntat mig att få se.”

Sharpe hade drabbats av en uppenbarelse på samma sätt som AIK:aren Torsten Tegnér knappt 30 år senare, när han på Råsunda sett sitt lag – förstärkt med Jönköpings ”Timpa” Simonsson – hämta in 1–7 till 7–7 mot Charlton Athletic. ”Råsunda fick tuppsnurren” skrev märket Rit-Ola i DN samtidigt som Tegnérs cykel fick vingar och flög fram på väg hem till Lärkstan.

För så är det när fotboll utövas på sin högsta nivå. Att följa spelarna och deras intentioner är en fröjd för ögat och en utmaning för ett intellekt som lärt sig spelet. Det är berättelserna om ögonblick då tiden stått stilla på Råsunda eller Wembley som etsas in i medvetandet och får fotboll att bli en last för livet, och en fjärran spegel i vars reflexer man ibland möter sin barndom.

Ivan Sharpe lär inte ha cyklat hem efter den skotska utskåpningen. När allt hade lagt sig kanske han sjönk ner i en skinnfåtölj på sin klubb, åt ett kvällsmål i lugn och ro och blev sittande med blicken i fjärran på en husfasad upplyst av den nedåtgående vårsolen. Ett glitter i ögonvrån röjde att han hade tankarna på annat håll när kyparen ville ha notan signerad.

Avsaknaden av rörliga bilder gör det svårt att fånga geisten i ”forntidens” fotboll. Lyckligtvis har det skrivits mycket om sporten och det redan från början. När The Book of Football gavs ut i England 1906 (292 sidor i storformat) innehöll den artiklar om de främsta klubbarna och andra företeelser värda att skildra. Där ingick var sin uppsats av en målvakt, back, halvback respektive forward.

Backen som kommer till tals är Aston Villas lagkapten Howard Spencer, kallad ”The Prince of Fullbacks” och aktiv i Villa mellan 1892 och 1907. Han skrev: ”När en back i gamla tider mötte en forward och skulle sätta in en tackling hade han en ganska god idé om hur anfallaren skulle uppträda. Där fanns en klar fördel för backen. Han insåg att bollen skulle förbli i anfallarens ägo så länge som hans tekniska förmåga tillät honom att behålla den. Backen visste också att han skulle gå på just den spelaren och ingen annan. När han gick in för att tackla gjorde han det därför med ett stort självförtroende i botten. Och den känslan, att tro på sig själv, är grundläggande för hur en bra back ska uppträda. Det går inte att gå in i en tackling på annat sätt. /…/ Man bör ha en rimlig och rationell tro på sin egen förmåga och en rimlig uppfattning om vad den andre går för.”

”Situationen såg ut så här: En back med självförtroende angrep en listig anfallare i övertygelsen att det hela skulle bli en kamp där enbart deras individuella skicklighet och styrka skulle bli avgörande. Det fanns [på den tiden] ingenting som kunde komplicera det hela. Men så, plötsligt, kom vi in i kombinationsspelets tidevarv, med nya villkor för kampen mellan en back och en forward. Precis när backen är på väg att tackla spelaren med bollen blir han varse att denna är försvunnen. Motståndaren har passat den till en väntande lagkamrat och backen inser att han måste rikta uppmärksamheten åt annat håll.”

Ännu 30 år efter att skottarna kommit med sitt kortpassningsspel uttrycker alltså en engelsk landslagsback sin ångest över hur j-t det är att möta motståndare som håller på att spela bollen mellan sig snarare än att gå in rena närkamper.

Samtidigt hade målvakterna haft sitt att tänka på, med beskurna befogenheter vad gällde möjligheterna att ta bollen med händerna. Halvbackarna utvecklades till lagets ångpanna och blev de som tvingades springa allra mest som förbindelsemän mellan försvar och anfall. Yttrarna odlade främst sin rena snabbhet för att serva de ofta bastanta centerspelarna med inlägg medan de båda innrarna stod för en tankeverksamhet som, i takt med att årtiondena avverkades, så småningom skulle avkrävas varje enskild spelare.

Så långt var fotbollen kommen 1925 när offsideregeln ändrades.