Spelet förändrades dramatiskt under 1920-talet. Två väsensskilda orsaker spelade in. För det första den långvariga politiska oron i Ungern efter kriget. För det andra det som jag ofta återkommer till – offsideregelns ändring 1925.

När kommunister och nationalister kämpade om makten i Budapest blev livet komplicerat för en stor del av stadens till stora delar judiska fotbollselit. Kommunistledaren Béla Kun gick att fördra hellre än nationalisten amiral Miklós Horthy. Men när Kun störtades ledde oron till ett massuppbrott. På något år eller två försvann mängder av spelare (och tränare) från det nyligen självständiga Ungern. Judarna var inte längre välkomna i landet, som snart skulle lagstifta mot deras betydande inflytande på samhällslivet (numerus clausus). Följderna av detta känner vi till nu. Men i det här sammanhanget är vi närsynta och ägnar oss enbart åt fotbollen.

Ungerns fotboll hade fram till första världskrigets utbrott 1914 odlats av brittiska tränare. Man hade börjat ropa efter sådana när sporten fått drygt tio år på nacken. Den hade kommit med britterna och industrialiseringen. Den så kallade fotbollskulturen fick ordentligt fäste på kort tid. Sporten blev så populär att fotbollsfolket framstod som fågelungar, glupska på att hela tiden matas med mer kunskap.

Resten av Europa ville ­undervisas på den nivå som ungrarna höll och man kan ­faktiskt säga att ­världen låg för deras ­fötter.

Det som hände när Ungerns fotbollsjudar drevs bort var att resten av världen fick en mängd kunniga tränare. De hade gynnats av den särskilda ”missionerande” stammen av britter, de som lärde ut spelintelligens och finesser snarare än att sparka långt (och därför inte hade någon arbetsmarknad i hemlandet).

Resten av Europa ville undervisas på den nivå som ungrarna höll och man kan faktiskt säga att världen låg för deras fötter. På två (alltför) korta årtionden skulle de hjälpa till att höja klassen på fotbollsspelet generellt och så till den milda grad att man omedelbart stöter på dem när man börjar efterforska hur saker och ting gått till. Den engelske fotbollskommentatorn Brian Glanville, född 1931 och fortfarande aktiv, har i alla år beundrat ungrarnas överlevnadskapacitet. Hans bild av fenomenet är att den som går in i en karuselldörr före en ungrare ofta riskerar att komma sist ut ur den.

I Österrike fick judisk-sionistiska Hakoah i Wien förstärkningar som gjorde att klubben vann första året när proffsfotboll tillåtits (1925). Italien drog nytta av inflödet och fick på tio år ett landslag av världsklass. Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Portugal, Tjeckoslovakien och inte minst Sverige fick ungerska tränare av klass som höjde standarden på spelet.

Mitt i den ungerska flodvågen av kunskap ändrades spelets grundförutsättningar alltså radikalt när offsideregeln skrevs om. Den gamla regeln, med krav på tre motståndarspelare på ”rätt sida”, ändrades till två. Det slog sönder den offsidefälla, vars tillämpning utvecklats till ett slags svartkonst som förlamade spelet. Effekten blev att kurvan för målsnitt vände uppåt i alla ligor. Hurra! Fotbollen var räddad från dödgrävarna! Trodde ni. I själva verket blev det precis tvärtom.

Det var en långsam process som nu påbörjades. I England justerades grunduppställningen mot slutet av 1920-talet från 2–3–5 till 3–2–2–3. De fasta tjänsterna i laget omdefinierades, nya typer efterfrågades. Engelsmännen satte en ”grindstolpe” som defensiv centerhalv (med licens att nicka bort allting). Man kan se det som att den ena i det gamla backparet fick vara kvar. De nya backarna tog hand om var sin ytter. Ytterhalvorna skötte slitet på mittfältet och de nya inrarna understödde centern i offensiven.

Engelsmännen skapade den stilen och höll fast vid den in på 1960-talet. Det intressanta är att kunskapen om spelet nu hade blivit så pass grundlig och utspridd att folk här och var började tänka själva. Man kan säga att Englands påverkan på fotbollens spelsystem, globalt sett, nu upphörde för lång tid framåt och att britterna därmed isolerades.

Det ­ungerska ­landslaget, som fick tillfälle att visa upp det här internationellt efter andra världskriget, var en lysande elva.

Tränare som Vittorio Pozzo i Italien och österrikaren Karl Rappan, som var verksam i Schweiz, skulle framöver slå an tonen. Det gemensamma för deras ansträngningar var att komma fram till hur man skulle tackla följderna av den ändrade offsideregeln. Plötsligt gjordes det mål i kubik och det måste stoppas.

Nu hade utvecklingen av spelet nått en ny platå där vi kan tala om medel och motmedel. Det var inte längre så att lagen såg som enda uppgift att anfalla ohämmat för att göra fler mål än motståndaren. Man började också klura ut sätt att jävlas med oppontenten, att så att säga knipa åt bakåt.

Offsidefällan fanns kvar, den hade överlevt regeländringen, men var inte lika ”dödlig” som tidigare. Pozzo tog dock defensivtänkandet till nya nivåer med landslaget (som vann VM 1934, OS 1936 och VM 1938). Han flyttade markeringsuppgifterna framåt i laget. I VM-finalen mot Tjeckoslovakien 1934 hade Pozzo två zontäckande backar längst bak, framför dem fem spelare som fångade upp var sin motståndare och utöver det tre spelare på topp. Den motståndaranfallare som gjort bort sin direkta opponent hade alltså minst två spelare kvar att ta sig förbi. Sådant började kallas säckförsvar.

Karl Rappan hade den nybildade schweiziska Nationalligan som privat laboratorium för taktisk utveckling. Han nöjde sig med en fri försvarare (libero) och ett lag som i övrigt underkastade sig en kollektiv idé för samarbete i betydligt större utsträckning än i till exempel den engelska lösningen. Rappan var övertygad om att den kollektiva kraften var större än den individuella.

Strategin såg liberon som en låskolv och det blev spelsystemets namn på olika språk: verrou (franska), riegel (tyska), bolt (engelska), catenaccio (italienska). Rappan var den förste som förespråkade ett fyrmannaförsvar (1+3). Han ledde det schweiziska landslaget i omgångar mellan 1937 och 1963 samt tog ­däremel­lan Grasshoppers och Servette till sex liga- och åtta cupsegrar. Hans påverkan på Europas fotboll var enorm.

Italien tog till sig catenaccio. Men inte utan motstånd. När Inters tränare Alfredo Foni använde modellen när laget vann ligan 1952–53 fick han en uppsträckning av sin ordförande. Foni återgick den följande säsongen till det gamla. Men vann trots det Serie A på nytt. På sikt, inom några år, hade dock catenaccio tagit över helt.

Samtidigt hade Ungern på hemmaplan utnyttjat sin kunskap till att odla 4–2–4-spelet. En ytterhalv hjälpte den defensive centerhalven medan centern drogs tillbaka till mittfältet. Det ungerska landslaget, som fick tillfälle att visa upp det här internationellt efter andra världskriget, var en lysande elva, med bland andra Ferenc Puskás, och vann OS-turneringen i Helsingfors 1952. Ungrarna var omöjliga att slå och sökte nya utmaningar. I november 1953 mötte man därför England på Wembley. Segern med 6–3 var en världssensation. (Hela matchen finns på Youtube.)

En viktig men oväntad faktor bakom segern var att fotbollsspelarna i slutet av 1930-talet hade fått siffror på tröjan. I England, där alla lag återigen spelade på samma sätt, hade siffrorna fått fasta symbolvärden. 2–5–3 i backlinjen, 4–6 på mittfältet och 7–8–9–10–11 i anfallet. I mönstret ingick att 5 höll reda på 9. Det var bombsäkert, gick inte att spela på annat sätt.

Men när Englands centerhalv Harry Johnston orienterade sig under matchens första minuter såg han först ingen ungersk 9:a i närheten. Snart upptäckte han att hans motståndare Nándor Hidegkuti återfanns på mittfältet. Då gjorde han misstaget att söka upp 9:an hellre än att försvara sin zon. Johnston var gänglig och ingen bollspelare. Han blev ett lätt byte för Hidegkuti, som gjorde mål i första minuten. Magyarerna ledde med 4–2 i paus. Johnston hade inte läst spelet, bara troget följt ”rätt siffra” och som följd av detta pajat allt för sitt lag. Det var bara tomt där han egentligen borde ha uppehållit sig. Engelsmännen ville dock gärna ha revansch. Den matchen spelades i Budapest följande vår. England kom med sju nya spelare och fick stryk med 7–1. Engelsmännen hade tappat något. Det handlade inte bara om eftersatt teknikträning. Den fria tanken hade gått förlorad.

Samtidigt hade Brasilien också, sedan mitten av 1930-talet och med ungersk hjälp, odlat 4–2–4. Hur det utvecklades och vad som hände i krocken med catenaccio ska vi se på nästa vecka.

Kontakta krönikören: [email protected]