Catenaccio blev 1960-talets ledord inom världsfotbollen. De italienska klubbarna tycktes kunna knäcka allt med sitt extremt försvarsinriktade spel. Det krävdes två egensinniga holländare för att stoppa det.
I det här fallet kan det italienska ”1960-talet” sägas ha varat till och med 1973. Man dominerade de tre Europeiska cup-turneringarna, med klubbtitlar för Internazionale (1964 och 1965), Milan (1963, 1968, 1969 och 1973), Fiorentina (1961) och Roma (1961). Och landslaget tog EM-guld 1968 samt spelade VM-final 1970. Det är nio bucklor på 14 säsonger. Stort i Italien men till sist aningen enahanda i övriga Europa. De italienska triumferna i cuperna var intill förväxling lika. Man skaffade sig ett försprång, slog vakt om det och vann. Ofta med minsta möjliga marginal. Ett mål kunde räcka. Försvaret murades igen medan de kvicka kontringsspelarna ständigt hotade framåt.
Internazionale levde på Sandro Mazzola och Luis Suárez på mitten samt brasilianaren Jair da Costa till höger och Mario Corso till vänster. Centern var i allmänhet utbytbar. Försvaret med bland andra liberon Picchi, markeringsspelarna Burgnich och Guarneri samt vänsterbacken Facchetti var oerhört svåra att rå på.
