”Än lever landet lagom” – så lyder en av många möjliga sammanfattningar av riksdagsvalet. Men något slags rejäl omvälvning, med oöverblickbara konsekvenser, är oundviklig om vi ska få en ny regering.
Socialdemokraternas tapp blev såpass oväntat litet att deras sämsta resultat någonsin måste känts som en seger. De är fortfarande med bred marginal största parti på riksplanet. Om det innebär en orubbad självbild som maktparti, och om det i sin tur kommer vara till gagn för dem i det längre perspektivet återstår att se. Det är rimligt att anta att de faktiskt vann en hel del rena stödröster från människor som till varje pris ville mota SD i grind, men som i övrigt kanske inte hyser någon stor kärlek till partiet.
Sverigedemokraternas uppgång blev såpass oväntat liten att det för många symptisörer måste känts som en halv förlust, trots att den var kraftig. Jimmie Åkesson hade dock nog från början klart för sig att han inte skulle bli statsminister i detta val, så ur det perspektivet spelar 18 eller 25 procent ingen parlamentarisk roll. SD:s vågmästarroll är nu ännu tydligare, och Åkesson kan fortsätta att spela ”the long game”, som amerikanerna säger, med sikte på att ytterligare vrida om det politiska landskapet till sitt partis fördel inför nästa val.
Även Moderaterna måste ha andats ut avsevärt, trots att de förlorade allra mest. Alliansen som helhet stärktes något, och Kristdemokraternas urstarka valspurt – som knappast bara kan förklaras med taktikröster under galgen denna gång – ger nog också Kristersson en del indirekt råg i ryggen.
Till och med Miljöpartiet måste ha känt sig som en vinnare – på samma sätt som en drunknande som får en frälsarkrans. Att de lyckades klamra sig kvar i riksdagen, där de nu riskerar att föra en betydligt mer tillbakadragen tillvaro denna mandatperiod, lär ha gjort att kvällen ändå fick en positiv slutton, trots kollapsen. Vänsterpartiet och Centern gjorde riktigt starka val, men ändå inte så starka som det stundtals sett ut, och kanske inte så starka att det på allvar förändrade maktbalansen.
Blickar man utanför riksdagen så var det nog för många en aning överraskande att de utmanare som gjort en del väsen av sig faktiskt inte lyckades skrapa ihop till så mycket som en tummetott. Feministiskt Initiativ är nu i det närmaste utraderade på riksplanet, och det är svårt att se hur de ska kunna hålla sig kvar i det politiska rampljuset. Uppstickarna Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling gjorde knappt något avtryck alls, trots omfattande pepp på sociala medier. Mitten var klart starkast – även om de som kan betraktas som "mittens olika ytterkanter" får ses som de stora vinnarna.
Men det paradoxala resultatet av att Sveriges väljarkår satte sig lite stadigare på hälleberget än vad många kanske trott, är att den parlamentariska osäkerheten nu är maximal. Det kommer att bli nästan eller helt dött lopp mellan de två blocken, om man räknar in V i det rödgröna blocket.
Nu kommer allting handla om vem som blinkar först – för någon måste blinka. Minst ett, troligen flera partier måste agera på ett sätt som riskerar att alienera stora delar av deras väljare. Förstahandsalternativen är att endera Stefan Löfven eller Jimmie Åkesson på något vis lyckas slå in en kil i Alliansen, men vi kan komma att landa i betydligt mer oanade konstellationer, som kanske inte ens överlever mandatperioden.
Det kommer att gå något slags jordbävning genom den notoriskt stabila svenska politiska berggrunden, och någonstans kommer det att spricka.
