En spännande domkyrka vinner barnens intresse trots det vackra vädret. Utflykten bjuder på konst, historia och funderingar av vitt skilda slag.

– Jag har aldrig sett en gravko förut, säger 10-åringen glatt leende över sin nya erfarenhet när vi är på väg från kyrkan.

Jag tror inte att han tänkte på kossor, utan tog bara till sig ett nytt ord han hört och kopplade det till sin erfarenhet. Jag förklarade att det heter ”gravkor” och att det är det man kallar de små rummen där det finns gravar, föremål och målningar som hör till de personerna som gått bort.

Vi har varit på besök i Uppsala domkyrka och det är barnens första bekantskap med en sådan stor kyrka.

Det hörs ju på långa vägar att en katedral är något ståtligt och intressant, andligt besjälat och med en historisk tyngd.

Idén fick jag när jag hörde om branden i Notre Dame. Det hörs ju på långa vägar att en katedral är något ståtligt och intressant, andligt besjälat och med en historisk tyngd. I Sverige pratar vi inte om katedraler, här säger vi domkyrka, och sådana har vi flera ståtliga som är väl värda att besöka. I påskas var vi på besök i Uppsala och jag tänkte att det vore roligt att ta med barnen till Uppsala domkyrka, där jag själv förmodligen inte varit in sedan skoltiden.

Vi fick med oss 10-åringen och 12-åringen och det blev ett mycket intressant besök.

Upptäckter på vägen

Det var en riktigt fin och solig vårdag och av den anledningen höll utflykten på att inte bli av. Jag tänkte att när det var så fint att vara ute så ville kanske barnen hellre vara i trädgården och skogen hos mormor och morfar, men när jag föreslog det blev det protester; de hade sett fram emot den spännande utflykten.  

Bara vägen till kyrkan var spännande. Vi gick genom gamla kyrkogården och läste på gravstenar. Adjunkt, hemmansägare, fabrikör, lanthandlare, professor och klockare. Eftersom man skrev yrket på gravstenen tänkte vi att man hade en stolthet över sitt yrke. Vi tänkte också på att det var lätt att förstå vad de hade ägnat sig åt. Nu för tiden finns ju en del yrken som inte är lika enkla att förstå vad de innebär, som till exempel controller eller manager.

Barnen var glada och nyfikna, vi läste på gravstenar, funderade på allt möjligt, och tittade på trädens knoppar. Alldeles intill domkyrkan tittade vi på runstenar. Det var också spännande och lärorikt, men det är en annan historia.

Kyrkofynd

Domkyrkan är imponerande i sin storlek, så högt i tak och så allt där finns att titta på – på golvet, på väggarna, i gravkoren och i taket. Där fanns målningar på väggar och vackra kyrkofönster, där vi också hittade en bekant: den Heliga Birgitta, som barnen läst om i skolan.

Så många skickliga konstnärer och hantverkare som bidragit till kyrkans innehåll. Tänk att kunna göra sådana släta och vackra stenstatyer föreställande små keruber (som egentligen heter putti, små pojkar) eller en kvinna i lång, veckad klänning på en kista.

Vi blev alla förvirrade av den beklädda Jungfru Maria långt in i kyrkan som med en längtande, lite sorgsen blick tittade bortåt. Hon stod bland oss andra besökare, men var märkligt orörlig för att vara en kyrkogäst. 12-åringen fick gå tillbaka till henne för att se hur det låg till. Till slut hade alla förstått att det var en docka som var mycket verklighetstrogen.

Så småningom blev vi mätta på intryck och lämnade kyrkan. Men där finns mycket mer att utforska och barnen vill gärna gå dit igen. När vi går därifrån frågar jag 10-åringen vad han tyckte.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så mycket att se där inne. Konstigt att man gick på gravplattorna. Och så hade de plastsaker och ljusstakar och sån´t som stod på plattorna. Det känns inte så… hedrande, det var ohedrande mot dem.