Mammabloggen: Vi går på jakt efter vitsippor
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Vitsippsbackar i skogen talar om att våren har satt igång. Eftersom vi inte har vitsippor runt knuten där vi bor får vi leta på andra håll. 10-åringen är skarpsynt och visar vägen.

Vi bor inte i Vitsippeland, men jag växte upp med vitsippsbackar om våren och därför söker jag gärna upp vitsippsplatser när jag får chansen. Det är ju så vackert när blommorna brer ut sig som en matta i skogen innan allt annat vuxit upp och innan bladen har slagit ut på träden. Överflödet av vita blommor ger en lyckokänsla som inte kan jämföras med vad en mindre ansamling ger.

När jag flyttade till Norrland för många år sedan var det här något jag saknade och kunde längta efter. En gång grävde jag upp en liten jordklump med vitsippor och tog med upp från Södern. Tyvärr trivdes de inte i min kruka på balkongen.

Men det var liksom inte samma sak; de ska bre ut sig och vara riktigt, riktigt många.

Välvilliga kollegor tipsade mig om var jag kunde hitta vitsippor i stan – ett par ansamlingar med sippor. Så det var länge en stående punkt när det blev vår; att åka och se om de slagit ut. Men det var liksom inte samma sak; de ska bre ut sig och vara riktigt, riktigt många.

Rastplatsen

När vi senare har åkt bil söderut med familjen vid påsk så har jag hittat ett underbart vitsippeställe vid en rastplats. Det ligger en bit ifrån vägen, så man tänker inte på trafiken. Där är björkar, en liten bäck och om man kommer vid rätt tillfälle så är där vitsippor på marken.

I år for vi söderut över påsken som vanligt och jag tyckte att våren låg lovande till för att vi skulle kunna få se vitsipporna. Jag vill ju gärna att barnen får uppleva de där mängderna med blommor i skogen, som är som ett startskott på den nya växtsäsongen.

Vi parkerade vid rastplatsen och tog stigen ner mot sjön. Det var spännande och 10-åringen tog täten. Det var en del snöplättar kvar och isen låg fortfarande på sjön. Vi gick in mellan träden och tittade ner på marken; inga sippor än, men där fanns blad. Väderprognosen lovade varmt väder så vi hoppades att vi skulle kunna få uppleva vitsippstäcket på hemvägen några dagar senare.

Vi hade rastat ett tag redan och behövde åka vidare, men det var ju så fint i skogen…

Men det fanns annat att upptäcka. Vi följde den lilla bäcken inåt skogen. 10-åringen jublade när han såg spår från bäver; flera träd var fällda och de hade också gnagt på stammar. Solen sken och det var så rogivande i skogen. 10-åringen skuttade framför mig, nu på bäverjakt. Jag tänkte på tiden, att vi hade rastat ett tag redan och behövde åka vidare, men det var ju så fint i skogen… Han tänkte att han kanske skulle få se var de hade sin bäverhydda. Det var spännande att följa den lilla bäcken, men varken bävrar eller deras bo syntes till.

Foto: Eva Sagerfors

Blått och vitt i Södern

Vädret var fint och det var riktigt varmt under påskdagarna hos mormor och morfar i Södern. Jag och 10-åringen tog en upptäckartur i skogen för att se hur det stod till med sipporna i skogsslänten. Till vår glädje hittade vi mängder med blåsippor, nästan som en matta, och vi stannade en lång stund.

Foto: Eva Sagerfors

En bit upp i slänten hittade 10-åringen två-tre vita blommor också, som vi tror var albinoblåsippor. Ett par dagar senare gick vi dit med morfar och till min förundran hittade sonen genast de vita blommorna när han skulle visa dem för morfar.

Han är verkligen observant på små saker i naturen, vare sig de finns på marken eller i ett träd långt bort. Där finns ju också mycket intressant att både se och höra. Det är roligt att se hans upptäckarglädje och fascination över djur och växter. Hittar han något fint eller spännande så är det som att det riktigt bubblar i honom. Jag hoppas att många barn har den där fascinationen och glädjen över naturen.

Rinnande vatten lockar till lek. Foto: Eva Sagerfors

När vi är på resa tillbaka hemåt stannar vi till för att äta lunch vid vårt lilla rastställe. Har vi tur har vitsipporna slagit ut. Jag går på stigen mot sjön, men 10-åringen springer långt före. När jag kommer fram hoppar han upp och ner av glädje; han pekar neråt där han står mitt bland blommorna i skogen. Vi tar tid på oss och strosar runt bland vitsipporna. Det känns härligt. Solen skiner mellan träden och våren har just tagit fart.

Välkommen våren! Foto: Eva Sagerfors