Nyligen fick jag en påminnelse om att barnen behöver kunna hantera pengar i livet och det är lika bra att börja träna på det nu.

Försäljningen kommer att ge barnen 150 kronor var, mer än de fått i handen på en gång tidigare. Dessutom har de tjänat ihop det helt själva. Jag frågar vad de ska göra med pengarna.

– Jag ska spara dem, säger 11-åringen klokt. Hon vet inte till vad.

– Jag ska spara dem till framtiden, så får vi se om jag blir riiik! utropar 9-åringen glatt.

Han vet inte varför han vill bli rik och kommer fram till att om han inte vet det så kan han lika gärna köpa det där teknikbygget som han så gärna vill ha.

Även 7-åringen har en plan: han vill köpa en liten leksakssopbil som han har sett på reklamen. Sopbilen kan plocka upp och stoppa i sig små saker, så 7-åringen har räknat ut att han på så vis kan få hjälp med städningen av rummet. Smart!

Tankeväckande artikel

Hade jag inte nyligen läst en artikel om vikten av att lära barnen om ekonomi, och gärna så tidigt som möjligt, så hade jag nog inte ställt frågan om deras planer för pengarna. Artikeln var tankeväckande. Syftet är förstås att lära barnen att ta ansvar och att förbereda dem för framtiden. Först kände jag att här hade jag verkligen missat något, jag som bara låtit barnen ha sina pengar i bössor och skattkistor utan att göra någon sak av det.

Det var en lång artikel och med många, bra konkreta tips för hur man kan prata med barnen om pengar och även praktiska tips. Under artikelns gång upptäckte jag att även om jag inte haft en medveten plan för att lära barn om ekonomi så hade jag ändå fått in en del av de där lektionerna i vardagen. Med den nya medvetenheten så kan det nog bli bra det här ändå.

Dörrknackning

En av dessa lektioner håller nu på att ta slut, och det är försäljningen som de påbörjade för ett par månader sedan. Tidigare har jag tyckt att barnen har varit för små, men i år kändes det som att det kunde passa för de två äldsta.

Vis av erfarenhet visste jag att det här kunde bli en nyttig lektion i att ta eget ansvar, träna på att ge god service till andra, att vara noggrann (vilket egentligen går under ansvar), att räkna, ha tålamod och att visa hänsyn mot folk, och förstås att göra ett arbete för att få egna pengar.

Jag är glad att jag själv fick gå och sälja under några år när jag var barn. Det gav erfarenheter som jag först nu inser att jag haft nytta av. När pappa var barn lärde han sig mycket genom försäljning. Då var det förutom jultidningarna, bonader och dukar som gällde.

När det nu var dags för våra barn så började jag med att ge en förberedande föreläsning om allt man behöver tänka på när man går och säljer saker till folk. Efter att ha lyssnat på mina tankar om urval av möjliga kunder (bäst att gå till de vi vet vilka de är), alla moment som de måste göra själva och hur de ska prata med folk, så ville de fortfarande gå och sälja. Men jag hade visst inte tänkt på allt.

– Jag ska med! Jag ska med!

Upp och ner hoppade han av ilska, 7-åringen, som jag tyckte var för liten för att vara med. Risken fanns ju att det skulle bli stökigt eller att han skulle åka snålskjuts på de andras insats. Det fungerade inte att bara säga att han var för liten och att man måste jobba om man ska vara med. Några hopp senare gick det att prata med honom. Jag förstod att han verkligen ville vara med och att han ville jobba, så jag pratade om vad han skulle kunna göra. På så vis blev det ett lagarbete mellan tre små försäljare.

Innan de började knacka dörr pratade vi om att de inte skulle tänka på pengarna när de var ute hos grannarna, utan att tänka på att vara trevliga och att hjälpa dem att hitta vad som kunde passa dem i katalogen. Jag tyckte att de gjorde det bra. Det var spännande, de samarbetade bra och de blev inte besvikna när någon inte ville köpa alls eller om någon inte köpte så mycket.

Det var roligt när paketet kom med alla saker. Barnen satte igång att bunta ihop och pricka av för varje kund. Buntarna skulle göras fina, med något som höll ihop bunten och så en lapp med namn och kostnad på. Kostnaden fick 11-åringen räkna ut med uppställningar och kontrollräkningar. Det gjorde hon bra (jag kontrollräknade också).

I artikeln jag hade läst stod det att det kan vara svårt att förstå hur ett plastkort kan betala mat och saker och därför är det bra att låta barnen hantera kontanter också. Som väl är finns det fortfarande kontanter, även om man inte får använda dem överallt. I barnens gömmor finns det kontanter och de är räknade och staplade flertalet gånger.

För de kunder som ville betala kontant letade 9-åringen upp en äldre börs och hällde i det mesta av sin växel. Det gick bra att dela ut buntarna till grannarna. Växeln räckte precis och hos mig plingade det i mobilen av kunder som swishade sin betalning. Jag frågade 11-åringen hur det hade varit.

– Det var roligt, alla blev så glada när vi kom!

Lektion handla mat

Barnen har sällan varit med oss och handlat eftersom de har kunnat vara hemma. Jag har inte velat ha med mig tjatiga barn till affären utan har föredragit att få handla i fred. Men det händer ibland att jag väljer att låta ett barn följa med för att få lite erfarenhet av handling och får att få en stund ihop bara vi. Det kan jag göra när jag känner att jag har ork och inte har någon tidspress. De brukar inte tjata efter saker utan vi brukar hjälpas åt med handlingen.

Jag brukar berätta vad det finns att välja på, prata om pris per kilo och vad varan är värd. Vi pratar om hur man kan göra ett bra val, till exempel föredrar vi oftast ekologiskt och gärna närproducerat, men om det blir jättedyrt så kan vi välja något annat eller låta bli. Det går inte heller att köpa allt man har lust att köpa och så får de lära sig om vad man kan köpa av oftare och vad man kan köpa av mindre ofta.

För att få ett grepp om pengars värde och samtidigt en prisjämförelse mellan frukt och godis har vi ibland vägt upp några bananer, tränat överslagsräkning för att veta ungefär vad de kostar och så tittat på priset på den där påsen med gott.

Sakers värde

När barnen packade upp paketet till sin försäljning hörde jag att 11-åringen hade lärt sig av mina lektioner.

– Titta mamma, strumporna är tillverkade i Turkiet!

Det tyckte hon var lyckat, för då var de i alla fall inte producerade av oskyldigt fängslade människor i Kinas tvångsarbetsläger.

I artikeln jag läste stod det också att man kan prata med barnen om att sätta upp mål för sitt sparande, istället för att spontant köpa godis och smått med jämna mellanrum. Jag minns att jag själv samlade ihop till min första stereo och minns att det kändes bra. Det ger en känsla för sakers och pengars värde att få spara ihop till något själv. Jag gjorde extrajobb som att plocka maskrosor, klippa gräset, städa bilen och att sälja jultidningar, för att tjäna mer pengar. På det sättet lärde jag mig att man inte får allt gratis och hur det är att jobba för något.

Det känns bra att prata med barnen om vad det kan bli av pengarna (förutom ett sparande). Det gör också att de får en uppfattning om priset på saken, istället för att de bara får det av tomten. Det är också ett bra tillfälle att jämföra mellan olika affärer och märken, för att hitta något som håller och till ett rimligt pris. Jag tror också att det är nyttigt att få längta lite och att ha tålamod att vänta.

Åter till den lilla sopbilen som 7-åringen har tänkt köpa. Han berättar att den stoppar i sig saker som ligger på golvet.

– Men om det är något du vill behålla då?

– Den ska äta allt, allt ska bort från golvet så att det blir tomt! Sedan tömmer den allt i en hög och då kan jag sortera.

Bra, jag hör att mitt tjat om att golvet ska vara tomt har gått in. Han lägger sig på golvet och demonstrerar hur sopbilen liksom äter upp en grej. Ja, det kanske gör städarbetet roligare, så jag får kolla upp vad det är för något. Tills dess får han leka sopbil själv så att det blir någon ordning på rummet; det måste vara det de kallar ”Att förena nytta med nöje”.

Den tankeväckande artikeln hittar du här.

 

Mannen köpte ett hus – visste inte att han fick en hund på köpet

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?