Det finns de som vill skriva riktiga brev idag, de som tycker att det är spännande att vänta på svaret och som gillar att skriva fint och sätta ihop ett brev som ska glädja någon. En sådan person är vår 11-åriga dotter och det får mig att tänka på när jag var yngre och skrev riktiga brev.

Vi hade inte setts på ett par år när jag nyligen fick en oplanerad fikastund med en släkting som bor i en annan del av landet. Hon är en sådan där person som det brukar kännas som att det var igår vi pratades vid sist, fast det var flera år sedan. Hon avslöjar att hon tänkt på mig nyligen.

– Jag hittade ett vykort som jag hade skrivit till dig men aldrig skickade, säger hon.

Jag blir nyfiken, det lät spännande. Hon berättar att där fanns adress och allt, men att hon hade hejdat sig från att skicka det. Jaha? Jo, kortet var skrivet i röda bokstäver ”När ska du svara?!!”

Viktig ventil

Fast det var många år sedan vi slutade skriva till varandra så får jag lite dåligt samvete. Under några år skrev vi rätt intensivt till varandra, mest var det under tonåren vill jag minnas. När vi skrev som mest kunde jag få ihop drygt 20 sidor handskrivna A4-papper. Då tyckte jag att jag hade gjort det bra. Min släkting däremot kunde skriva över 30 sidor och hon var alltid snabb att svara. Jag var inte lika snabb och en av de gångerna tyckte hon alltså att det tog lite väl lång tid.

Det betydde mycket för oss båda att ha den kontakten, men det har vi nog förstått först på senare år. Vi började förstås inte med att skicka brev som var som mindre böcker. I början var det nog fina brevpapper och tillräckligt med en fram- och baksida, en redogörelse av vad vi gillade och vad vi hade gjort på senaste tid, men först ”Hur mår du? Jag mår bra.” förstås. Så småningom blev det tankar om livet, om kompisar och vad som hänt just då, och hur det kändes.

Jag tror att breven blev min viktigaste ventil, och det som fick mig att reflektera över både hur jag hade det och mådde och hur min släkting hade det och mådde. Tänk att få ta del av något så privat hos någon, någons inre, sådant som vi kanske inte pratade med någon om. Där satt vi vid var sitt skrivbord, bakom stängda dörrar och funderade över hur vi såg på saker och ting. Vi skrev ner vad vi tänkte och där fanns ingen som avbröt. Svaret skulle komma långt senare (fast jag fick mina rätt snart som sagt).

Jag har hört att handskrift är bra av flera anledningar och även om vi nu båda skriver på dator i våra arbeten så är jag övertygad om att vi haft stor nytta av vår fysiska brevväxling.

Verktyget går i arv

Då och då behöver jag reda ut saker inom mig och då hjälper det mig att kunna skriva ner hur det känns, vad jag tänker och varför. Att skriva blir då ett verktyg för mig att reflektera och att komma vidare. Eftersom jag märker vilken nytta det gör så blir jag glad över att se att vår dotter också verkar kunna upptäcka det verktyget.

Ingen behöver påminna henne om att svara hennes brevvänner, hon är snabb att svara, men får vänta på kompisarna. Det verkar inte göra henne något; än så länge har hon inte klagat eller skrivit något otåligt vykort som hon inte skickat. Hon verkar ha ganska bra tålamod och lägger heller ingen prestation i hur omfattande breven är. En av hennes brevvänner skickar kort som svar och inte så ofta, men hon blir så glad när det kommer. Jag och hans mamma ”fuskar” då och då och skriver till varandra på Facebook. Ibland berättar hon att hon just påmint sonen om att skriva och att det snart kommer ett svar.

Det har blivit en handfull brevvänner med tiden; någon kompis som bytt stad eller till och med land, några som är sommarkompisar och en som hon svarade till i en Bamse-tidning. Vi som var intresserade av att skriva brev som barn känner igen anropen under ”Brevvänner önskas” där det stod ”Tjej på 10 jordsnurr söker dig som… Intressen: … Skriv till:…” De ser rätt lika ut nu för tiden.

Hon brukar berätta vad som har hänt nyligen och så tänker hon på att brevkompisen kommer att bli glad av att få brevet. När det sedan kommer ett brev här i lådan tycker hon att det är spännande att se vad de har skrivit. Visst är det ett långsamt sätt att kommunicera, men jag tycker att det är bra på många sätt. Det är bra att ta sig tid att sitta i fred och formulera sig, det är bra att visa intresse och omtanke om någon annan och det är förstås bra för tålamodet.

Även lillebror har en brevvän. Jag tänkte på vilken nytta jag haft av brevskrivandet och tänkte att det vore ju fint för 9-åringen att ha en kompis att tänka på i en annan stad. Dessutom skulle han få träna på stavning och handskrivning. Jag fick en idé och frågade om han skulle vilja ha en brevkompis. Javisst, det lät spännande. Även mina kompisars 9-åring ville ha en brevkompis så det var bara att sätta fart.

Det skickades ett brev och så småningom kom det ett kort till svar. Sonen var glad över sin nye kompis. Långt senare frågade jag om han hade tänkt på att skriva till sin brevvän snart. Nja, det försvann liksom i allt annat i vardagen. Nåja, sådant kan man inte pressa fram så jag sade inget mer om det. Ett halvår eller mer efter att jag senast hade sagt något om brevkompisen så nämner sonen honom som om de var de mest självklara vänner. Han pratar inte om att skriva, men tydligen finns han med där ändå. Jag skulle gissa att när vi så småningom träffas så kommer de att leka och skoja som om det hade varit igår, med eller utan brev. Ibland är det ju så mellan vänner.