Söndagen skulle passa utmärkt för en höstutflykt på tu man hand – mor och 7-åring. Det visade sig bli lite av en konst i att balansera ansvar, äventyr och vilja.

De andra i familjen befann sig på annat håll och vädret såg ut att bli fint, så jag bestämde mig för att satsa på en långutflykt med 7-åringen. Vi skulle se fin natur och grilla korv. Det brukar vi göra emellanåt, men den här gången tänkte jag att vi skulle åka till en plats som var ny för honom.

Det var också annorlunda att det bara var han och jag på utflykten, annars brukar vi åka hela familjen. Vi har våra ställen vi åker till och vi har rutin på att ordna med det som ska med och hur vi gör under utflykten. Den här gången var utflykten mitt eget projekt, från packning till att göra upp eld, och förstås att se och stötta mitt sällskap, 7-åringen.

Planen: en stärkande utflykt

För att lyckas med dagen gällde det att känna både mig själv och pojken. Jag är optimist och tror ofta att det kommer att gå bra. Det brukar det också göra, med lite förberedelser. Med ansvar för barn behöver jag ju vara förberedd så att även han känner att det går bra det här. Nyckeln är förstås att ha med lite mer än extra nödfika och att anpassa turen till vad han kan klara.

På lördagen berättade jag om utflykten, att vi skulle göra en vandring och grilla korv. Visst, det var han med på. Han har mycket energi och vilja, så jag vågade kalla det en vandring. Vi skulle också ha varsin ryggsäck med grejer i.

Jag ville passa på att ge honom en tur där han skulle få känna att han orkar och klarar av saker.

Jag ville passa på att ge honom en tur där han skulle få känna att han orkar och klarar av saker. Normalt handlar våra utflykter om att äta korv och att leka i naturen, vilket förstås också är bra.

Planen var att vi skulle åka bil ungefär en timme till en vandringsled. Därifrån skulle vi gå ett litet stycke till en eldstad som jag mindes från tidigare besök. Där skulle jag göra upp eld – och skulle det av någon anledning inte lyckas så skulle vi äta korven som den var, det går ju också bra – och han skulle själv få tälja en grillpinne och grilla sina korvar. Annars brukar vi ha med teleskopgrillpinnar och så brukar den hungrigaste (7-åringen) få hjälp med grillningen.

Efter korven skulle vi gå tillbaka samma väg och åka hem. Det var inte så långt till eldstaden mindes jag, ”en liten bit” eller kanske en kilometer, så det skulle gå jättebra. Dessutom tänkte jag att naturen skulle vara spännande; den delen av leden går uppe på en rullstensås med vatten på båda sidor.

Vi struntar i tiden

När jag har börjat packa på söndag förmiddag undrar 7-åringen om vi inte bara kan äta korven hemma och vara hemma istället. Va? Det hade jag inte tänkt. Det ligger ju utflykt i luften. Solen skiner, gossen hade en lugn dag dagen innan och jag är helt övertygad om att han både kommer att orka och gilla utflykten så jag pratar med honom, vi packar klart och sätter oss i bilen. Visserligen kommer vi iväg lite senare än jag tänkt, men det finns frukt i bilen som han gärna äter.

Han tittar ut, vi pratar och lyssnar på musik. Han har en favoritlåt och den spelar han för oss hela ditresan, om och om igen. Och så sjunger vi med, och pratar lite. Det är vackert höstgult och vi får en trevlig resa.

Det är inte så lätt att hitta till vår startpunkt, men efter ett par försök kommer vi rätt. Jag har tittat på kartan innan och letat upp det ställe som är närmast vandringsmålet. När jag berättar om de olika ställena där man kan parkera så tycker 7-åringen att han visst skulle orka gå från den första parkeringen. Vi bestämmer att vi kan göra en extratur åt andra hållet när vi kommer tillbaka till bilen, om han då vill gå längre.

Vi vandrar på och har trevligt. Det går lite uppför och nerför uppe på ryggen av åsen. Det kurrar i magen på 7-åringen och jag säger att grillplatsen ligger i slutet av åsen, men att vi nog snart är där. Vi vandrar på och har trevligt, men det fortsätter att kurra i magen och det finns fler uppför och nerför. Han får en hemgjord energikaka att mumsa på och då säger han inget mer om magen.

Jag har blivit äldre sedan sist jag gick på leden, kanske var det 13 år sedan, och minnet verkar inte stämma med verkligheten. Det är en fin vandring och vi har trevligt, men det är rätt långt till änden av åsen. När vi kommit upp för en backe och vandrat plant en stund hoppas vi få se att åsen är slut där nedanför, men då ser vi att där framme finns ännu ett uppför. Jag undrar hur långt det är egentligen och börjar fundera på om vi ska äta utan grillplats.

Grillning kräver tålamod

När vi sedan ser vindskyddet och grillplatsen har 7-åringen gått jättebra och inte klagat mycket alls. Benen har orkat och vi har haft mest trevligt.

Medan jag försöker motarbeta vinden och få upp en eld så sitter 7-åringen vid vattnet och plockar i sig majs ur en burk. Han verkar nöjd. Elden vill inte riktigt, men 7-åringen ställer sig snällt och gör ett litet vindskydd med ett sittunderlag när jag ber honom om hjälp. Till sist blir det eld.

Han har hittat några grillpinnar i vindskyddet och snyggat till dem med täljkniven, men han är hungrig och skulle helst vilja äta korven ogrillad. Korven blir förstås godare grillad och han klarar att grilla klart korven. Solen skiner på oss och vinden är ljummen. Vi har det bra och när någon korv ibland ramlar av pinnen ner i askan så blir det ingen katastrof; det går bra att torka av den och äta den ändå.

Jag tänker att många barn kan lite mer, bara de får chansen, och jag är glad över att jag kan göra det den här dagen.

Vägen tillbaka

Det går lätt att vandra tillbaka. Vi skojar och pratar om en ovanlig skalbagge som enligt en skylt ska finnas i området, en tallkapuschongbagge, men vi försöker inte leta upp något exemplar.

Det går uppför och nerför, precis som det gjorde på ditvägen.

– Wow, det här är livet! utbrister 7-åringen där han går i täten med glada steg.

Det är roligt att höra att han trivs med tillvaron. När vi sedan pratar om hur det hade varit om vi istället hade varit hemma, så är han glad att vi valde äventyret istället.

Vi hittar böjda tallar och olika ställen att vila lite på, 7-åringen kastar pinnar och pratar om allt möjligt. Vi känner vinden och lyssnar på olika ljud. Jag tar kort ibland och berömmer honom:

– Du är en riktig vandrare du!

Det behövs ytterligare en energikaka innan vi kommer till bilen och när jag lägger ifrån mig min väst på stigen för att ta kort på ett spännande träd så passar han på att vila på västen tills vi ska gå igen.

Med ett äventyr bakom oss

Eftersom vandringen nu var lite längre än jag hade gissat så passar jag på att mäta upp sträckan på informationstavlan. Tur och retur har vi gått åtta kilometer.

Nöjd och trött fäller 7-åringen bilsätet. Vi tittar på den fina höstutsikten medan vi laddar med en smaskig smoothie som väntat på oss i bilen. Banan, yoghurt, havredryck, kakao och lite jordnötssmör smakade fantastiskt gott ihop!

Jag ser att klockan har blivit mycket, mer än jag trodde, men vi har det bra och börjar köra hemåt. När vi så småningom kommer ut ur skogen och jag hör det lugna ljudet från däcken mot asfalten, så hör jag ”äventyr”. Vi har varit med om ett äventyr där allt gick bra, men där det fanns inslag av ovisshet och viljestyrka. Sonen har mycket att vara stolt över. På hemvägen är han tystlåten, men vaken, och favoritlåten får vi höra många gånger under färden.

 

Paret tyckte först det var kul att se en björn – men sedan går den för långt

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?