Affärerna har laddat, med pumpor, godis och läskiga förklädnader. Nu är det dags att fira, men vad är det vi firar egentligen och hur gör vi det? Vi har valt att inte delta, men självklart öppnar vi när det knackar på dörren.

Oktober har nått sitt slut och mörkret har fallit när det ringer på vår dörr. Jag anar vilka det kan vara. Mycket riktigt, när jag öppnar dörren ser jag dem stå där: några vandrande skelett och häxor i mindre format.

Jag ska återkomma till vår dörröppning och vad som hände, då för ett år sedan, eftersom händelsen fick mig att tänka efter lite till.

Vad firar vi egentligen?

Vid en del av årets firanden har jag som förälder fått mail från fröknar som skriver att de har pratat i klassen om betydelsen av till exempel julen och uppmuntrar oss att prata om det hemma så att barnen förstår vad som ligger bakom högtiden. När det gäller julen är det förstås lätt att bli överväldigad av det kommersiella.

Jag tycker att det är bra att våra barn känner till varför vi gör vad vi gör och vad som är tanken bakom ett firande. Men när det är dags för Halloween kan jag inte komma med någon bra anledning till firandet. Jag ska berätta hur jag tänker.

Under några veckor lägger butikerna fram plastspindlar, häxhattar, läskiga masker och annat som ska locka barnen att få föräldrarna att köpa. En förälder berättade att hennes barn tyckte att det var så obehagligt med alla hemska saker att hon under den här perioden brukar blunda när hon går igenom en affär. Det påminner mig om skotträdda djur vid nyår. Det som är roligt för en del kan vara skrämmande för andra.

Jag tycker inte att det är roligt med vandrande skelett och elaka ansikten och jag ser ingen poäng med att våra barn ska lära sig att tycka att det är roligt heller. Det finns mycket annat som är roligt och spännande för barn.

Mysigt med lyktor

Under den här perioden säljer affärerna även stora mängder pumpor. De blir förstås till lyktor. Det har blivit mörkare ute och då är det mysigt att tända välkomnande lyktor ute på bron. Vi har både hängande lyktor och lyktor som barnen har gjort i skolan, men det kan också bli en pumpalykta hos oss. Det är roligt att fundera på vad vi ska göra av fruktköttet och att försöka göra en fin lykta. Det känns trevligare att välkomna besökare och förbipasserande med en fin lykta, så några illa grinande pumpagubbar gör vi inte.

Förra året hade 9-åringen själv odlat pumpor i en pallkrage. Resultatet blev överväldigande och sonen var mycket stolt. När sommaren var över hade grönskan tagit sig in till grannens tomt och runt pallkragen låg tre stora, gröna pumpor. Tänk att det kunde växa så på vår baksida! Vi sparade pumporna och när det var dags för pumpalyktor blev det både pumpasoppa och pumpakaka av innehållet. Pumpan fick stjärnehål där ljuset kunde strila ut.

Godissugna barn

Som en del i firandet går barn runt och knackar dörr, utklädda som spöken, skelett, häxor och onämnbara läskigheter. När man öppnar dörren får man välja om man vill ha ”bus eller godis”. Vad buset består av i våra kvarter vet jag inte, eftersom jag inte har hört att någon har valt bus. Däremot har jag förstått att det blir mycket godis för barnen.

Att be folk välja mellan att bli utsatta för ett bus eller att ge barnen godis låter ju som ett rent hot. Under påsken går barnen runt på liknande sätt och knackar dörr för att få godis, men då brukar de ha med sig egentillverkade påskkort som de ger med en önskan om en glad påskhelg. Det tycker jag känns trevligare och bra att barnen ger något i utbyte. Men om barnen skulle göra motsvarande kort vid Halloween så vet jag inte riktigt vad de skulle önska. Allhelgonahelgen, då man tänker på bortgångna som stått en nära, ligger ju nära i tid, men även om man kunde utforma ett passande kort för den helgen så tycker jag inte att det passar att överlämna det i en läskig kostym.

Så barn knackar på för att få godis utan att ge något tillbaka, utom möjligen en kostymuppvisning.

Bus vill vi inte ha...

Vi går tillbaka till vår dörröppning. Jag tittade på varelserna utanför dörren och de tittade på mig. De såg förväntansfulla ut och frågade ”bus eller godis?”.

Jag hade inte införskaffat särskilt godis att bjuda på, så jag svarade:

– Bus vill vi inte ha och godis…ja, det har vi inget, men…

Bakom de där förklädnaderna fanns några barn som tyckte att det här var spännande, och säkert var de sugna på något gott. Det slog mig då att barnen bara har dragits med i detta. Skelettet och hans kompisar häxan och vilka-de-andra-nu-var stod och väntade på att jag skulle ge något besked om hur det skulle bli med godiset. Jag fick en idé.

Jag försöker att ha en balans med godsakerna hos oss, så att det inte bara blir sockrat utan även nyttigt gott, som till exempel torkad frukt. Så jag vet vad barn kan gilla att mumsa på, utan att det är sockrigt. Det slog mig att ett av våra barn just skurit morotspinnar till middagen. Jag bad barnen vänta.

Med en näve full med morotspinnar kom jag tillbaka till de förväntansfulla barnen.

– Vi har morotspinnar! sade jag glatt och gav till dem.

De sken upp bakom sina förklädnader och tackade artigt. Jag kände att de blev genuint glada och de tackade inte bara för att vara artiga. När jag kom med morötterna var jag inte alls säker på vilken reaktion jag skulle få, jag som tänkte att barn generellt egentligen föredrar köpegodis.

Vid nästa knackning var jag beredd, och det gick hem där också:

– Ja! Det här är ju bättre än godis!

Även det här barnet var uppriktigt glad över det hälsosamma tilltaget. Jag tror att vi vuxna kan ha idéer om vad barnen vill ha och inte ha, men det kan löna sig att ompröva de idéerna.

När det knackar på dörren i år ska jag passa på att fråga vad de har för bus att erbjuda, inte för att jag tänker låta dem ställa till med något – om de nu skulle göra det – utan för att jag är rätt nyfiken. Vem vet, kanske slår jag hål på någon föreställning i år också.

 

Pappa slår hål i badrumsväggen – kolla vem som tittar ut