Det är inte bara tänderna som plötsligt lossnar på barnen utan också, efter en del ansträngning, läsning, cykling och skridskoåkning. Det är mycket som barn ska lära sig och som förälder är man kanske pedagog på sidan av och känner stor del i deras segrar.
För två år sedan halkade vår då 5-årige, yngste son runt på isen, likt Bambi fast med mer glad än orolig min. Det gick väldigt långsamt att ta sig fram springandes med skridskobeklädda fötter. Jag försökte på olika sätt att vara pedagogisk och visade hur man tog långa skär, men det klickade liksom inte hos honom.
Lärdomar på isen
För att storasyster skulle lära sig åka lekte jag mycket med henne på isen. Storebror lekte bara lite, helst ville han vara ifred och lära sig åka. Han tränade och trillade, tränade och trillade, mycket envist. Jag såg på avstånd hur han blev säkrare och bättre. Då och då kom han till oss andra med ett stort leende: ”Mamma, det är roligt!” och ”Titta vad jag kan nu!”
Det värmer i hjärtat att se barnens vilja, hur de anstränger sig, reser sig upp och försöker igen, plötsligt lyckas och blir glada. Det lyckas inte alltid när han ska visa vad han just klarat av, men eftersom han vet att han kan så gör det ingenting; han är stärkt och fortsätter med det han föresatt sig.
För ett år sedan hade vår 6-åring fortfarande samma springande teknik på isen. Han tyckte väl ändå att det var roligt och det var inte jobbigt att ramla heller. Jag och syskonen lekte och visade långa skär, men det klickade inte.
I mellandagarna åkte vi skridskor på en sjö. Vi var flera familjer som åkte och lekte tillsammans. Där fanns en bred ställning som man kunde hålla i och ha som stöd när man åkte. Vi har provat med spark tidigare, men det gör så ont när man ramlar och får knät på meden så vi har gett upp med sparken på isen. Jag tror att det var en kombination mellan tillfället, mognaden och metallställningen som gjorde att 7-åringen plötsligt for fram över isen (med ställning). Han var glad, det hade lossnat!
Vilken julklapp att plötsligt kunna åka skridskor. Jag blev förstås också glad.
Häromdagen åkte vi skridskor på planen intill oss. Så fort jag hjälpt 7-åringen på med skridskorna försvann han iväg till en kompis som han såg. Medan jag åkte runt med storasyster såg jag honom åka hit och dit med fina skridskoskär, precis som om han aldrig hade gjort annat.
När jag frågar hur det känns att kunna åka skridskor skrattar han och säger att det känns märkligt.
När jag frågar hur det känns att kunna åka skridskor skrattar han och säger att det känns märkligt. Någon ytterligare beskrivning ger han inte, men han skulle gärna åka skridskor varje dag.
Lön för mödan
Liknande resor har barnen gjort, och gör, när det gäller andra saker, som till exempel att läsa. Jag minns när 10-åringen för tre år sedan ljudade ”o-c-h!” om och om igen, snabbare och snabbare, och när det plötsligt blev ett ord och läsningen lossnade. Nu älskar han att läsa och har med stort nöje läst hela ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Samma sak var det med cyklingen och simningen. Barnen är olika och lär sig på olika sätt, men något som är gemensamt för det här lärandet är att barnen lär sig att de får lön för mödan. Det krävs både vilja och ansträngning, för det är ingen annan än de själva som kan få benen att åka skridskor. Den här erfarenheten har de nytta av hela livet, vad de än vill lär sig eller uppnå. Om man anstränger sig och kan klara några fall så kommer man framåt.
Både barnen och jag får också träna vårt tålamod; det lossnar inte med en gång. För mig kan det gälla att prova nya pedagogiska sätt för att stötta dem i processen, och att släppa dem själva när det är dags. Till sist lossnar det i alla fall och vem vet vad som kommer härnäst?
Plötsligt händer det: barnen lägger allt på plats i hallen när de kommer in och det är lätt att hålla i ordning i hallen – husets välkomstplats. Ja, det kan ju inte skada att med tålamod se fram emot den dagen när det plötsligt händer.
