Vintertid är det trevligt att se småfåglarna sitta och äta utanför köksfönstret. I år provar vi något nytt och gör eget fågelgodis.

– Oj, så många fågelbollar de har, utbrister 10-åringen när vi kommer närmare ett hus med trädgård på vår promenad.

Det var verkligen en mängd runda grejer i fruktträdet och 10-åringen tänker nog att de människorna verkligen är förtjusta i fåglar. Sedan ser vi att det är gamla äpplen som sitter kvar på trädet. Inga fågelbollar alls. Vi skrattar gott.

Utanför mormors och morfars köksfönster kan vi se en mängd småfåglar äta på fågelbollar och ur morfars hemsnickrade fågelmatare. Där är bland annat talgoxar, talltitor och koltrast. Det är roligt att se nötväckan kila med huvudet ner för stammen på den stora syrenbusken, men skojigast är nog stjärtmesarna när de kommer i flock. De kan sitta 5-6 stycken på samma talgboll och är som små snöbollar med pepparkornsögon och en lång stjärt.

Kladdigt pyssel

Mormor har fått en idé: hon vill pyssla med barnbarnen, så hon har köpt kokosfett och blandat ihop olika frön och gryner. Det ska bli fågelmat som vi gör tillsammans. Talgbollarna som vi brukar köpa består ju just av fett och frön, och det kan man ju lika gärna göra själv. Det är knappast ekonomiskt försvarbart att göra egen fågelmat, men det är ett roligt pyssel.

Småfåglar gillar till exempel hampafrön, solrosfrön, havre och jordnötter. De äter talg, kokosfett och ister, men även smör som är osaltat.

I skafferiet hittar mormor skalade solrosfrön och havregryn. Lite hampafrön blir det också. Barnen knäcker lite hasselnötter som de hackar och blandar i. Barnen verkar inte sörja över att fåglarna får av nötterna som vi gärna tuggar i oss. Nötterna, fröna och grynen är ju sådant som vi också äter – fågelmat alltså.

Det här blir inga vanliga fågelbollar, istället har morfar hämtat kottar i skogen som fågelmaten ska sitta på. Från början var kottarna släta, men efter ett par dagar inne i värmen har de öppnat sig och då blir det lätt att få dit fågelmatsblandningen. Varje kotte får ett snöre om sig så att det går att hänga upp fågelkottarna när de är klara. Mormor har också gjort i ordning en lerkruka med en pinne igenom och ett snöre att hänga upp den med. Det ser ut att bli snyggt.

När mormor har smält hela biten med kokosfett och en liten klick smör får barnen röra ner blandningen med nötter, frön och gryn. När hela massan har svalnat provar vi att sätta det på kottarna, men mycket rinner av igen. Det är fortfarande för varmt och fettet behöver stelna mer. Det blir fast först i rumstemperatur så vi bestämmer oss för att kyla det hela ute på bron.

Långt senare tar vi in den bortglömda kastrullen med den nu stenhårda massan. Nu behöver massan istället värmas, men inte för mycket. Smältpunkten är vid 25-28 grader. Efter en stund i luftvärmeväxlarens blås har den mjuknat.

På så vis kommer vi fram till att för att man lätt ska kunna kladda på massan på kottarna behöver den vara i grötkonsistens. Kokosfettet är mjukt och lent, och roligt att kladda med. Mormor kladdar, barnen kladdar och jag får också göra en kladdig kotte. Sedan är massan slut och krukan som skulle bli så snygg är fortfarande tom. Det blir i alla fall många roliga kottar, och de får stelna ute på bron.

Välkomna alla gäster!

Vi hänger upp ett par av dem på stången med fågelmat utanför köksfönstret. Sedan går vi in och väntar på att få se om fåglarna gillar dem. Som vanligt är det full aktivitet på de köpta talgbollarna; stjärtmesarna avlöser ett par talgoxar, men ingen verkar ha minsta intresse för de fina, hemgjorda fågelkottarna.

Jag tittar och tittar, och funderar på om det verkligen var rätt komposition för dem. Jo, gryn ska de äta, till och med russin, och nötter stämmer också. Kanske har de svårt att hålla sig fast när där inte är något nät runt? Men vi har tidigare hängt ut talgbitar och dem har de ätit av. Kanske har de blivit lite bekväma bara och flyger dit där det är enkelt att få grepp med fötterna?

Till sist kommer det ändå en talgoxe som inte lider av dåligt bekvämlighetsmanér. Han sitter en bra stund på kotten och pickar. Det är roligt att se att det vi skapat för fåglarna går hem. Senare kommer även blåmesar och äter av dem.

När vi åker från mormor och morfar får vi med oss en fågelkotte hem till vår köksmatning. Där ska vi också sätta upp fågelmataren som 10-åringen och morfar har snickrat ihop tillsammans.