Dagen innan julafton är det fullt upp för många. Det ska städas, förberedas och pysslas. Då drar 7-åringen igång ett välgörenhetsprojekt, och det är klart att det finns tid för det.

Dan före dopparedan är det mycket som ska göras. Ändå finns ett kanske naivt lugn i familjen; det läses tidningar, packas något paket, det vilas lite och jag skriver ingen att-göra-lista. Jag tror att vi hinner med det viktiga och lite till ändå. Det behöver i alla fall städas och 7-åringen bekräftar att han vet att hans klädhögar på golvet ska städas undan. I flera dagar har jag tjatat och på olika sätt försökt få honom att sortera ner det i lådorna. Nu sitter han vid soffbordet och är mycket koncentrerad.

– Jag gör julkort, berättar han.

Det låter ju trevligt tycker jag och undrar vilka som ska få dem. Det är lite sent att skicka dem med posten.

– Det är till grannarna.

Vi bor i ett radhusområde så det finns många omkring oss som vi kan kalla grannar.

– Jaha, vad snällt, till de vi känner?

– Nej, jag gör till alla, säger han bestämt och fortsätter sin produktion.

Det finns tid

Jag tjatar inte mer om kläderna på golvet. Han vill gärna att vi går tillsammans och delar ut julkorten. Det finns det så klart tid till. Det andra hinner vi säkert med ändå.

De flesta har nog fullt upp kvällen innan julafton, och har de inte rest bort så har de kanske besök. Men jag tror inte att de känner sig störda av att vi plingar på dörren och önskar god jul, så jag 7-åringen och 11-åringen går ut på uppdrag strax efter middagen.

Det är stjärnklart och nästan fullmåne ute. Det har blivit mycket kallare än tidigare på dagen och det biter i kinderna med 16 minusgrader. Barnen är på gott humör där vi går mellan husen. Det känns ombonat och vänligt med snön som tynger rönnarna, med julstjärnor och julljus.

Jag låter 7-åringen leda oss vart vi ska. I en ask har vi en hel bunt med fina julkort, men vi ringer inte på hos alla, bara hos några stycken och mest hos sådana vi känner. Han fryser och verkar inte vilja vara ute så länge.

Han har varit duktig och noggrann med sina små julkort i olika färger. I skolan har de tränat på att skriva ”GOD JUL” och det gör han verkligen bra. Han bjuder på pepparkakor också.

Alla som är hemma öppnar och blir glada och överraskade. Han blir glad, det var så han hade tänkt sig.

Oväntade julhälsningar

På eftermiddagen läste jag en så fin julberättelse om en man som var ordförande i en bostadsrättsförening. Det närmade sig jul och han kom att tänka på alla de som var gamla och ensamma. Han skrev upp de tio som var äldst och åkte sedan till blomaffären för att handla. Iklädd tomteluva och tomtekläder gick han sedan runt och önskade de äldre god jul med en bukett röda tulpaner. I berättelsen stod om en äldre dam som öppnade dörren, nyfriserad och uppklädd för att fira julen i sin ensamhet. Glädjen blev förstås stor, både hos de som fick besök och hos ordföranden.

För visst räcker det med lite för att sprida glädje, visa att man kommer ihåg och bryr sig om.  

Inspirerad av berättelsen pekar jag på två dörrar där det bor några som vi inte riktigt känner. En av dem är en äldre kvinna som bor ensam. Vi har aldrig pratat egentligen, bara sagt hej. Jag tänker att hon nog skulle uppskatta att få ett julkort från ett barn. 7-åringen tycker att det låter som en bra idé att ringa på där. Jag var inte säker på att hon skulle våga öppna för en oannonserad påringning, men hon öppnar.

Jag tror aldrig jag har sett henne le förut, men det gör hon nu. Hon ber om ursäkt för att hon inte har något att bjuda på, men det ser ut som att hon gärna hade velat göra det. Hon borde bli kall i dörröppningen, men säger inget om det och har inte heller bråttom att stänga. Vi pratar lite grann innan vi går hem till oss och hon återvänder till TV:n.

Inte blev det besök hos alla grannar, men det kändes fint att gå och ”störa” med julhälsningar på barnavis. Tillbaka i våra egna bestyr tar vi oss an pepparkakshuset som blir klart lite väl sent; ja, det går ju sällan så smidigt med saker och ting när man vill att det ska göra det. Klädhögen bredvid 7-åringens säng försvinner med gemensamma krafter och julstämningen är välkommen att infinna sig fast vi inte hunnit med den nedre halvan på den mentala att-göra-listan.

God jul!