En refräng som sätter sig, en rytm som känns bra; det kan räcka för att man ska gilla musiken. Men vad innehåller den egentligen, och vad vill jag släppa in i mitt huvud? Sådant tänkte jag inte på som ung, men nu lär jag våra barn att bli medvetna musikkonsumenter.
– Åh, mamma jag kan inte tro att du gillade den där låten. Tänk vad du har förändrats! skrattar 9-åringen och retas:
– ”I ditt huuuvud”, haha.
Ja, mer innehåll var det inte i refrängen på den låten. Det var ju på engelska och utfyllt med ett gäng ”yeeaah” förstås. Jag försökte förklara för barnen hur jag kunde gilla den låten så mycket för en massa år sedan. Jag tror att det var det taktfasta och bestämda i musiken som kändes bra. En enkel refräng som återkommer ofta tror jag hjälpte mig att hålla i den där känslan av bestämdhet. Den här gången tyckte jag istället att den lät rätt gnällig, och vad var det den handlade om över huvud taget? Sådant brydde jag mig inte alls om på den tiden, varken vad låten ville berätta eller vad sångaren stod för. Jag tilltalades av låtar som fångade upp en känsla i mig och höll den kvar, förstärkte den.
Vackert
När jag nu väljer musik letar jag efter något som känns vackert, vackra röster och vackra toner från instrument. Det väcker något vackert inom mig, och en glädje. Barnen gillar det också. Ibland sätter vi på en skiva, ibland kan vi hitta någon känd sång ur en opera på YouTube, men det händer också att vi hittar en konsert vi går på. Jag brukar prata med barnen om musiken och sången, hur det känns av den och vad den handlar om, om jag vet det. Jag tycker att det är bra att våra barn kan bli medvetna musikkonsumenter.
Några gånger har jag tagit med något barn på en konsert i kyrkan. Där kan vara så olika musik och ibland hittar jag sådant som jag tror kan vara fint.
En höst hade sonen, som nu är 9 år, börjat prata om att han ville lära sig spela panflöjt. Jag vet inte varifrån han fick det. I december råkade jag se ett anslag om att Dana Dragomir, panflöjtisten, skulle ge en konsert i kyrkan nära oss. Det kändes som ett bra tillfälle att låta honom höra mer av panflöjten. Biljetterna blev en julklapp till mig och de två äldsta barnen.
Musiken var vacker och fyllde verkligen kyrkan. Barnen gillade musiken och ville att vi skulle köpa en skiva. Det gjorde vi och försäljaren tipsade oss om att gå och få den signerad. Det ville barnen. Jag tyckte det var fint att få träffa henne och tacka för den vackra musiken så vi ställde oss i kö. Dana var trevlig och närvarande och tog sig tid att prata med barnen. Dottern fick en kram och blev så lycklig. Sonen frågade hur man skulle göra för att bli så bra på att spela. Svaret var förstås att öva mycket.
Musikens innehåll
Det är inte förrän på senare år som jag har börjat fundera på innehållet i musiken jag lyssnar på. Nu kan jag tycka att det var rätt ignorant att inte göra det tidigare. Brydde jag mig så lite om vad jag fick in i huvudet? Men jag var aldrig intresserad av det utan var nöjd med den känsla musiken väckte och hur refrängen gick.
Vad säger musiken, om man inte bara lyssnar på refrängen? Foto: Eva Sagerfors
Jag tror att det man skapar får tonen av hur man är i sinnet just då. Skriver man dessutom en sångtext så går det ju att, om inte höra, så i alla fall att läsa sig till vad personen vill uttrycka – om man kan språket förstås.
En händelse i Kina för snart tjugo år sedan blev en aha-upplevelse. Jag och min kompis var på vandring i bergen tillsammans med några lokala guider. De pratade ytterst lite engelska och vi förstod ingen kinesiska alls. En kväll sjöng vi kring lägerelden. Guiderna sjöng så vackert. De hade fina röster och sjöng innerligt. Vi var imponerade av att de kunde sjunga så fint. Vi frågade vad det handlade om. ”Om Mao”, svarade de. Då kändes det mindre vackert och det är förstås så att innehållet i en sång inte behöver vara vackert bara för att rösten är det.
Sedan var det vår tur att sjunga. Vad kunde vi för sånger? Inte kunde vi stämma upp så där fint som de hade gjort. Studenter som vi var då så bestod hela vår repertoar av dryckesvisor. Jag hade gärna velat bjuda dem på något vackrare. Det hade gjort sig bättre i stämningen där i naturen uppe bland bergen. Istället blev det tokroliga sånger och fniss, men jag skämdes lite över att jag inte hade något finare att representera Sverige med.
När jag så småningom skulle få barn kände jag att jag ville kunna sjunga fina visor för barnen så jag köpte en sångbok med ”vanliga” sånger.
Barnen gillar att sjunga. Den yngste, 7-åringen, sjunger så gott som hela tiden när han är på gott humör, och det är han ofta. Han sjunger för sig själv, och det kan vara en julvisa på våren eller ”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dig…” när det närmar sig jul. När han sjunger behövs det inga skivor med vacker musik.
Som jag skrev i början så har jag blivit mer musikmedveten och väljer musiken på ett annat sätt än jag gjort tidigare i livet. Det är ett steg jag känner att jag mår bra av, ja vem mår förresten inte bra av att välja vacker musik?
