Min man är både hjälpsam och omtänksam. Ber jag om en tjänst så står han snart vid min sida. Ser han att jag har för mycket att bära så frågar han om han kan hjälpa. Men, jag har märkt att jag ibland kan vara otacksam, antagligen för att jag går på i mitt eget och inte lyckas se utanför mig själv.
Vi skulle ha risgrynsgröt till middag en kväll. Jag brukar göra i ordning gröten kvällen innan och sedan låta den stå och svälla till dagen därpå. På det viset krävs det nästan ingen arbetsinsats från mig och jag kan vara säker på att gröten har svällt klart när vi ska äta. När gröten har fått sitt uppkok på spisen tar jag bort kastrullen och bäddar in den med kuddar och filtar i fåtöljen. Riktigt mysigt blir det.
Hur ska jag nu koka gröten?
Så den här kvällen stod gröten på spisen och skulle koka upp. Jag gick till vardagsrummet för att göra i ordning för kastrullen i fåtöljen. Jag kommer in och ser: inga fåtöljer. De är borta. Istället står där tre små luddiga pallar. Vem kan koka gröt på en liten pall, tänker jag.
För några år sedan flyttade vi och fick då ett mindre vardagsrum. Någon soffa rymdes inte och vi funderade på hur det skulle kunna bli mysigt kring soffbordet utan att det skulle kännas hopträngt i rummet. Några nättare mini-fåtöljer, sittpuffar eller fina pallar skulle kunna bli bra, tänkte vi. Sedan kom vardagen emellan och vi fick ta över grannens överblivna fåtöljer. De var trevliga att sitta i, men tog ändå lite för mycket plats. Det fick ändå vara så och vi vande oss. Vi jämförde inte med någon inredningskatalog utan fokuserade på vardagen.
Så plötsligt hände det ändå. In i vardagsrummet hade min man burit tre fina, luddiga pallar och ut hade han burit de skrymmande fåtöljerna där det passade så bra att koka gröt.
– Var är fåtöljerna? Jag kokar ju gröt, säger jag till maken.
Jodå, det gick att kånka in en av dem utifrån så att jag kunde rigga kuddar och koka färdigt gröten. När kastrullen var inbäddad kunde jag sedan vara glad över de små pallarna som passade så bra vid soffbordet.
Det hade förstås varit roligare för maken om jag hade jublat över pallarna direkt istället för att börja med att klaga över de försvunna fåtöljerna som jag precis behövde. Inte så tacksamt precis. I alla fall så insåg jag det. Vid nästa grötkokning kommer det att gå precis lika bra att bädda in kastrullen i kökssoffan.
Godistillverkningen avbryts
Vi har inte direkt några måsten inför julen, men vi har en repertoar av gottigt som vi kan välja att göra. Hur jag än planerar så blir det i alla fall fullt att göra under december. Stundom känns det lite stressigt och då har jag märkt att jag kan köra på med mina saker utan att se så mycket omkring mig.
Under helgen skulle jag göra julgodis och skulle köra nötter i matberedaren. Det skulle ta en stund så matberedaren fick stå själv i köket och surra. Jag hade annat som jag behövde göra under tiden. Efter en stund hör jag att den har slutat surra. Den brukar inte slå av sig själv, så vad kan ha hänt?
Jag går fram och tittar på nötsmulet samtidigt som jag hojtar ut en fråga om vad som har hänt. Maken svarar att han stängde av den. Jag blir lite irriterad och tänker ”Va? Hur kan han veta när det är klart, han vet ju inte vad jag har tänkt göra.” Han berättar vidare att allt smul satt på kanterna så det hände ändå ingenting och då tyckte han att det var lika bra att stänga av den. Aha, så det var inte så att han trodde sig veta när det var klart, utan bara att han såg att det inte hände något.
Då får jag ju erkänna att det var en bra idé att stänga av. Han var klok och obeservant helt enkelt. Jag skrapar ner nötsmulet från kanterna och surrar vidare, skrapar ner och surrar vidare tills det blivit så som jag vill ha det. Av min reaktion förstår jag att jag är lite stressad, med flera projekt igång samtidigt. Lite rädd för att bli störd medan jag tar mig igenom min lista.
Godiset blev både tjusigt och gott trots dagens tempo. Foto: Eva Sagerfors
Nej tack, kan själv
Jag rotar i kökssoffan efter julduken. Locket är tungt och jag får stödja det på axeln eftersom jag behöver använda båda händerna för att kunna lyfta på dukar och annat i soffans förrådsutrymme för att hitta. Maken kommer förbi och undrar om han ska hjälpa mig genom att hålla upp locket. Nej tack, svarar jag, som kan själv, inget besvär för min skull.
Mellan gångerna glömmer jag att det snabbt brukar börja göra ont att hålla upp locket med kroppen när jag letar saker i soffan. Det dröjer inte länge förrän jag ber om den där hjälpen jag blev erbjuden och snart hittar jag duken jag letar efter.
Det är ju en del av livet, att vi finns till för varandra, erbjuder vår hjälp om vi tror att det kan behövas, håller ett omtänksamt öga på de som är i vår närhet.
Visst kan jag klara saker själv, men så mycket enklare och trevligare det blir om vi hjälper varandra. Det är ju en del av livet, att vi finns till för varandra, erbjuder vår hjälp om vi tror att det kan behövas, håller ett omtänksamt öga på de som är i vår närhet.
Jag märker att jag ibland kan hamna i ett spänt klara-av-tillstånd där jag mest ser mig själv. Om jag när jag upptäcker det kan slappna av istället för att fortsätta så tror jag egentligen inte att jag skulle få mindre gjort, men det skulle bli varmare och vänligare istället för den där spända oroskänslan av att inte hinna. Jag har ju märkt att det fungerar så, men det är bra att påminna mig om i en sådan här tid när att-göra-listan känns lite längre, påminna mig om att se lite vidare, slappna av och vara lite mer tacksam.
