Mammabloggen: VAB-dagen blev inte som vi trott
Ett oplanerat knäckkok blev en oväntad erfarenhet får både mor och son. Foto: Eva Sagerfors


Det blir ju inte alltid som man har tänkt sig, istället kan det bli mycket bättre. Den här dagen trodde jag att jag skulle kunna jobba som vanligt fast jag hade ett krassligt barn hemma med mig. Så blev det inte.

– Mamma, jag har tråkigt, säger 9-åringen som står bredvid mig.

Men nej, det hade jag inte tänkt att han skulle ha. Han hade varit för snuvig för att gå till skolan så han fick vara hemma. Han skulle få en skön vilodag och kunna göra vad han ville utan att något syskon störde honom. Jag jobbar hemifrån och det skulle gå så bra att jobba på fast han var hemma, tänkte jag.

Behövde jobba

Han är rätt pigg och även om det ofta är svårt att få göra något ifred hemma så saknar han något syskon att leka med. Jag kommer med några förslag och ber honom tänka efter om det finns något han vill passa på att göra alldeles ifred. Vi börjar prata om bakning och jag säger att visst får han baka bara han kan göra det så gott som helt själv; jag behöver ju jobba.

– Får jag göra vad som helst? frågar han glatt.

Jo, det får han, bara vi har ingredienserna hemma. Jag behöver ju jobba, så det finns inte tid att åka till affären. Han lämnar mig ifred ett tag för att titta i kokböcker för att se vad han vill göra. En nu mycket upplivad 9-åring bestämmer sig snart för att göra knäck.

Javisst, försöka kan han ju. Jag är ingen van knäckkokare. När jag växte upp gjorde vi inte knäck. Jag tror att det var för att det var svårt att lyckas med den, eller om det var för att den lätt fastnar i tänderna. Jag vet i alla fall att den lätt kan bli bränd, för hård eller svår att få att stelna till överhuvudtaget. Jag vet att det finns de som gör flera satser innan de lyckas. Men någon gång ska ju vara den första och det kan ju bli en spännande erfarenhet tänker jag.

Han kan vara väldigt försiktig och koncentrerad så jag är inte orolig för att han ska bränna sig. Jag pausar mitt försök att arbeta och hjälper honom igång för att se att det går bra. Han hackar mandlar som han ska ha i och pratar om hur han ska överraska de andra när de kommer hem. Jovisst kan de få smaka en var fast det är torsdag, säger jag.

Det är spännande att göra knäck för första gången. Han läser noga i receptet och jag instruerar honom så gott jag vet. Vi tar fram termometer, pratar om kultestet och sätter igång äggklockan. Han börjar röra om i den bubblande massan och jag går för att fortsätta med jobbet.

Planerna ändras

En stund senare tjuter brandvarnaren närmast köket. Jag skyndar mig för att stänga av den. Det brinner inte, men det ryker om den mörka knäcken som inte alls luktar ljuvligt. Sonen står med termometern i handen och undrar om den verkligen ska vara så där mörk. Vi smakar lite på den och inser att den inte är något att ha. Vid det laget har jag fått ta väl många pauser i mitt jobb och jag tycker att det räcker.

– Du får försöka igen en annan gång, konstaterar jag och går tillbaka till datorn.

Där börjar jag tänka på knäck och hur var det nu med den, kunde den inte bli hård som betong i kastrullen? Lämnar vi den nu så kan det bli mer jobb senare. Jag släpper mitt jobbande, som jag inte hunnit börja med, och går ner till kastrullen för att avlägsna sonens första knäckförsök. Det går bra och kastrullen blir ren.

Men bredvid mig står en mycket olycklig pojke. Han hade sett fram så mycket mot att få bjuda de andra på knäck när de kom hem och nu skulle han inte få det. Dessutom hindrade han mig från att jobba och hade gjort av med ingredienser till ingen nytta. Tårarna rinner.

Jag släpper min envishet om att få jobba på som vanligt och bestämmer snabbt att han får göra ett nytt försök. Men först berättar jag om hur det är att koka knäck, att det är många som misslyckas och att han kanske inte lyckas den här gången heller. Jag säger också att han inte behöver tänka på hur mycket jag kan jobba, jag visste ju att han skulle behöva en del hjälp med bakningen.

Gör om, gör rätt

Det känns bättre och vi börjar om. Jag gör en analys av det misslyckade försöket och föreslår att han rör om hela tiden. På kanten av kastrullen hade vi hittat en liten, ljusbrun smetklick från den första satsen – en lyckad klick. Den smakade bra så jag säger att han nog kan klara det här, men att det är noga med temperaturen och att det verkar gå fortare än vi hade trott.

Han har nytt hopp och sätter igång. Jag lämnar honom och ber honom ropa så fort termometern visar så mycket som den ska. Jag sätter mig och jobbar, men hör inget från köket. Jag ropar och undrar om det går bra. Han svarar att det går bra. En stund senare får jag inget svar på mitt rop och går mot köket. Där hör jag honom säga:

– Det går bra mamma, jag har fyllt nästan hälften nu.

Mycket riktigt så har han lyckats pricka de små pappersformarna med knäckkladdet, som för övrigt ser ut precis som det ska. Han har till och med kommit ihåg att röra i den hackade mandeln. Han är väldigt koncentrerad och målmedveten och bryr sig inte alls om att några formar tippar. Det går att skrapa i knäcken igen.

De smakar också väldigt gott och jag säger att de nog inte hade varit lika goda om han inte hade misslyckats en gång först. Han fnissar.

Han är mycket stolt över sitt verk och jag berömmer honom. De smakar också väldigt gott och jag säger att de nog inte hade varit lika goda om han inte hade misslyckats en gång först. Han fnissar.

Det blev en berg-och-dalbana innan han lyckades, men med envishet och villighet att lära sig så gick det. Jag är nyfiken och frågar honom om det där att bjuda familjen på knäck, tänkte han att de skulle tycka att han varit duktig som lyckats med knäcken eller ville han bara göra dem glada?

– Jag ville att de skulle bli glada, säger han och strålar glatt.

Men han var förstås duktig som lyckades med knäcken, och jag kom på att när man har ett barn hemma från skolan så kan man anmäla vård av barn, VAB, istället för att stressa upp sig över att man inte hinner allt det man har tänkt i jobbet. Vi har haft det så bra att barnen inte har varit hemma från skolan på väldigt länge, så jag tänkte inte på den möjligheten. VAB-dagar kan bli så olika och den här dagen blev inte som jag hade tänkt, men gav både lite mys ihop och erfarenheter. Slutet gott allting gott!

 

Apan har en liten unge i sin famn – men det är inte en apunge

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?