Vi har varit på Bondens Marknad i stan och jag vill passa på att besöka valstugorna för att prata med våra politiker. Det hade gått lättare utan barn, men barnen var med och då blev det så som det kan bli när barn är med.
– Har du träffat farfar? frågar 7-åringen glatt.
Vi pratar med en kvinna som står på landstingslistan och som har berättat att hon arbetar på lasarettet. Jag känner att jag behöver tolka så att de förstår varandra och förklarar för kvinnan att farfar har varit på sjukhuset.
– Ja, han har varit på lasarettet också, på båda, fortsätter 7-åringen, glad över att få prata lite.
Jag säger att det är samma sak, men att det är många som jobbar på sjukhuset och många som kommer dit, så de har kanske inte träffats.
Kvinnan svarar sedan på 7-åringens fråga om hon bor i den här stugan. Det gör hon inte.
Även om jag hade tänkt att det var jag som skulle prata med dem i valstugorna den här lördagen så kan jag le över barnens upplevelser av besöket, och hur de kryddade det på sitt sätt. Hade jag kunnat välja på att ta med barnen eller att lämna dem hemma så hade jag lämnat dem hemma. Hur som helst så fick jag, om än lite splittrad, prata med några i stugorna, och barnen blev en erfarenhet rikare. Och det gick faktiskt bra, förutom att jag som sagt var lite splittrad.
Godis
Jag var inte orolig över att barnen skulle komma bort, de håller sig nära mig. Däremot var jag först orolig att de skulle ta för sig för mycket av valgodiset. Visserligen var det lördag, men bara för att man blir bjuden får man inte ta för sig hur mycket som helst tycker jag. Därför blev det avbrott i pratet då och då när jag sa ”Nu räcker det.” eller när jag behövde svara på 7-åringens fråga om han fick ta en till.
Det blev partigodis denna lördag. Foto: Eva Sagerfors
När de sedan visade intresse för partiknappar och liknande blev jag orolig för att det skulle se ut som att vi hade tagit ställning för ett visst parti, eller för flera, som vi inte står för. Jag tyckte också att det var resursslöseri att vi tog emot partiprylar som skulle göra större nytta hos någon som stödjer partiet.
Jag gav upp vid första bordet när jag insåg att det inte kommer att bli bara en flagga eller ballong, utan flera. Så alla partier fick vara snälla mot barnen.
Efter att vi hade fått en flagga med en röd blomma på, kom vi till en stuga där de hade blå ballonger på pinnar. Det var roligt med pinnarna. Barnen är inte vana att gå på stan och de är inte vana att få ballonger på pinnar.
Det behövs fler ballonger
När vi kom till nästa valstuga såg kvinnan vi träffade vad barnen hade i händerna.
– Oj, nu är det bäst ni får ballonger av oss också.
Barnen fick både vita och blå ballonger, på pinnar och dessutom en extra ouppblåst som hamnade i fickan.
Det var en blåsig lördag och särskilt blåsigt var det på torget. Plötsligt rycker det i min arm och jag ska titta "där borta". Barnet pekar: en av ballongerna har slitit sig. Oj, så det kan gå, konstaterar jag och pratar vidare. Barnen har ju fler ballonger och den blå ballongen är redan på väg mot den blå himlen.
Jag pratar på och dottern undrar om de kan få lägga ifrån sig sin skörd inne i valstugan så att det inte ska blåsa iväg fler. Det får de göra.
Jag pratar vidare och får veta att 9-åringen ska gå och hämta ballongen som smet. Jaha, då har den väl landat någonstans, tänker jag. Sedan får jag höra att han hämtade lillebrors ballong, men råkade peta sönder den på något vis.
"Får det lov att vara en snurra?"
Jag är trött i huvudet och nöjd så jag bestämmer att klockan är mycket nog och att vi ska gå därifrån. När vi ska runda yttersta valstugan ropar en leende kvinna åt oss att barnen vill väl ha varsin snurra idag när det är så blåsigt?
Mitt trötta huvud orkar inte tänka, så det blir snurror till alla barn och jag pratar med ytterligare en politiker. Snurrorna är roliga i vinden och blåser inte iväg.
Vi lämnar torget, barnen med varsin bukett i handen i flera färger och jag med en rolig pinne som sticker upp ur handväskan med en blå, trasig ballongrest hängandes bakom mig.
Ingen kan gissa vilka vi kommer att rösta på.
Väl hemma drar 9-åringen upp en vit ballong ur fickan, skrattar och säger att han ska se om näsballongen fungerar. Snabbt blåser han upp den med näsan, precis som han gjorde en period i livet när han behövde träna trumhinnan med Apotekets små näsballonger.
Jo, de gamla takterna satt i, men han fick lock för örat. Vi skrattade gott. Det är svårt att inte smittas av barn som bubblar av glädje över roliga påfund.
