På barnens skola finns en skolträdgård där treorna odlar. Vi åker dit för att se hur det har växt under sommaren och 9-åringen som tidigare under dagen varit i böckernas värld och okontaktbar, blommar upp.

– Åh, titta vilken gullig syn!

Vi ska precis lämna skolträdgården och cykla hemåt när 9-åringen upptäcker en kruka utanför växthuset. Han pekar glatt in i plantan där två små gurkembryon sitter bakom en stor, gul blomma. Vi får se hur mycket större de hinner bli.

Det är sista veckan på sommarlovet och vår tur att se efter treornas skolträdgård. Vi har varit och tittat i trädgården tidigare i sommar för att få se hur det växer.

– Titta, den där har jag planterat alldeles själv! Och den där!

Han pekar på två i raden av alla solrosor. De har verkligen vuxit sig höga, men blomningen har vi missat. Under solrosorna är marken täckt av blommande krasse som lyser upp halva trädgården. Det är stiligt!

Snålskjuts?

Tanken är att vi ska rensa och se efter trädgården under vår vecka, men hur vi funderar kan vi inte komma på hur vi ska göra den finare. Visst finns det lite ogräs här och där, men ingenting som kan ta över den planterade växtligheten. Vi bryr oss inte om det. Nästa vecka börjar skolan och klassen får börja skörda så smått.

Om något är visset eller ser fult ut kan vi ta bort det, säger jag till 9-åringen. Han går runt och inspekterar. Det enda han hittar är ett par bönplantor som ser ledsna ut, men det växer ju fortfarande på dem, så vi gör inget där heller.

Det känns lite som att vi åker snålskjuts på de andra familjerna i klassen som säkert har gjort en mycket större insats i trädgården än vad vi har lyckats med. Visserligen fick vi alla välja vilken vecka under sommaren som vi skulle vara ansvariga, men jag behöver tänka på vårt arbete med trädgården för två år sedan för att släppa tanken på att vi inte ”gjort vår del”.

Två år tidigare hade vi första veckan när nu 11-åriga dottern hade hand om skolträdgården med sin klass. Då gällde det att få bort så mycket ogräs som möjligt så att det odlade skulle kunna ta sig. Vi var där flera timmar och det var både svettigt och myggigt. Men tacksamt förstås; det växte fint i trädgården under sommaren och vi hade gjort en del av grundjobbet.

Trädgården på nära håll

Jag bestämmer mig för att vi bara ska ta den här stunden ihop och gå runt och njuta av trädgården. Sonen berättar varför det är tussar med tagetes bland vitkålen. Det är för att vitkålsfjärilen inte gillar tagetes. Som vi ser var där några som inte brydde sig om det och kom och lade ägg på kålbladen ändå.

I trädgården finns rosenbönor och brytbönor. Några bönor ser jättestora ut.

– Oj, det ser ju ut som bondbönor!

När han har läst på pinnen skrattar han – det var ju just vad det var.

Vi smakar av myntablad och provar av bären. De svarta vinbären var sura, men de röda var goda. Vi går fram och tillbaka och tittar. Salladen har vuxit sig hög och jag ansar den lite så att vi får några blad till middag. Jag ber sonen att plocka några krasseblommor att lägga i salladen, det ser ju så fint ut. Med glädje plockar han fem var av de röda och av de orange. Alla i familjen ska få av varje färg.

Jag frågar om han är nöjd och vi går till cyklarna. Han stannar till och tar tag med händerna om ett träd.

– Vänta mamma, jag ska bara lyssna hur det låter, säger han.

Han skakar på trädet så att bladen rasslar. Det låter härligt.

Målet nås

Efter att vi sedan har tittat på pyttegurkorna åker vi hemåt. I korgen har vi förutom salladen några blad av mangold som vi kan ha till middagen och röda vinbär. Av vinbären ska jag göra fruktläder har jag tänkt, och jag ska passa på att skvätta i av min maskrossirap. Jag ser framför mig hur fint det ska se ut med remmarna i rullar i en glasburk. De kan vi ha av till lördagsgodiset några lördagar framöver.

Det är bara i början av veckan än och vi ska åka till trädgården i alla fall en gång till innan skolan börjar. Kanske kommer vi på någon insats vi kan behöva göra, eller så får jag vara nöjd med att sonen är nöjd. Det är ju det största målet med treornas skolträdgård; att barnen ska se hur det växer, vilja följa vad som händer där och lära sig vad man kan ha grödorna till.

Vår 9-åring, som ska bli träslöjdslärare när han blir stor, trivs jättebra i trädgården. Det bubblar i honom när han säger:

– Mamma, jag har ändrat mig, jag ska nog ha en Mandelmanns gård ändå. Det är så fint och skönt här.

 

Den här katten leker ”skjutlekar” med stor inlevelse – märkligt

Förföljelsen av Falun Gong