Mammabloggen: Vi går på kulturevenemang – alla får olika upplevelser
Ibland blir det serietidning för 7-åringen, medan 11-åringen flätar grässtrån till smycken. Foto: Eva Sagerfors


Det var premiär för barnen med sångspelet ute i naturen. Medelåldern var hög, vädret var fint och det var finstämt. Vi trivdes allihop, men tänk att man kan uppleva samma sak så olika.

Föreställningen har börjat och vi har bra platser en bit upp i sluttningen. Bredvid mig sitter 9-åringen. Han är inte bekant med diktaren, vars texter ligger till grund för spelet vi ser. Så just innan det började förklarade jag kort vad det var för en.

Det är roligt att hitta på saker med barnen och att få se vad de upplever.

I stort och smått

– Mamma, ser du?

Jag får fråga igen vad jag ska se. Något på scenen som han lagt märke till?

– Mamma, spindeln där, säger han och pekar framåt, mot scenen.

Snabbt kommer tanken att han är ju väldigt skarpsynt, för det är han verkligen; han är väldigt observant på detaljer i omgivningen. Men spindeln befinner sig inte på scenen, utan sitter på axeln på kvinnan framför oss.

Jag är redo att berätta om 9-åringen funderar över något.

Jag minns inte när jag såg den årligt återkommande föreställningen första gången, men det var länge sedan och jag känner mig hemma med sångtexterna och andan som manskören förmedlar genom föreställningen. Jag är redo att berätta om 9-åringen funderar över något.

– Mamma, hör du?

Jag lyssnar noga, kanske var jag lite i andra tankar. Var det månne något han funderade över i sångtexten? I så fall är jag redo att göra ett försök att förklara.

– Hör du syrsan? säger han och pekar åt sidan, ner i gräset.

Nej, den hörde jag inte, men jag blir varm i hjärtat och skrattar. Vi upplever olika saker där framför scenen, där alla sitter i sina medhavda campingstolar, utan några måsten.

Vips, så sträcker han sig ner i gräset och försöker fånga den lilla syrsan. Han gillar att titta på små djur och är väldigt försiktig för att inte skada dem. När föreställningen är slut lyckas han fånga den så att jag ska få titta på den.

Syrsan. Foto: Eva Sagerfors

En riktig manskör

Vår 7-åring är en riktig sångfågel som sjunger nästan hela tiden. Pojkarna sjunger i en barnkör och jag hade tänkt att den här visföreställningen med en riktigt bra manskör vore något för dem att höra.

Under föreställningen tittar och lyssnar han ibland, och ibland läser han serietidning. På scenen är det både prat och sång. När en av farbröderna börjar berätta sin historia i början av föreställningen utbrister 7-åringen skrattandes:

– Men, vad säger han?

Damerna bredvid honom vänder sig mot honom och ler roat. Barnens morfar, som är från trakten, förklarar för honom att han pratar på dialekt. Som uppväxt i Norrland och utan några kraftiga dialekter omkring sig, är det inte lätt att förstå vad farbrorn pratar om på sitt utpräglade dalmål.

Sista visan är välbekant för de flesta. Vi klappar takten i refrängen och det är fler än jag som sjunger med. Det tycker 7-åringen är kul, inte att jag sjunger alltså, utan att det blir lite liv och rörelse. Jag skojar med honom och säger att det blir klapp och sång på slutet för att alla äldre som har slumrat till ska vakna och förstå att det börjar ta slut. En av dem är morfar, och han slår mycket riktigt upp ögonen och ser glad ut.

Från scenen i det fria ger manskören en bild av livet i skogarna kring förra sekelskiftet. Foto: Eva Sagerfors

När föreställningen är slut och konferencieren berättar att vi kan få köpa en DVD med manskören så blir 7-åringen ivrig att få en. Han vill ha en egen. Så han uppskattade alltså sången.

Oväntad kryddning på utflykten

Alla var nöjda med föreställningen, men att alltihop över huvud taget blev av var en stor överraskning. Hela dagen hade det regnat kraftigt och åskat i omgångar. När vi åkte iväg hade det slutat, men min kusin som följde med hade fått en klass 1-varning genom sin väder-app: ett stort åskväder och skyfall stod att vänta. Vi bestämde oss för att åka ändå och se hur det blev. Varmt var det förstås och hög luftfuktighet, men vädret höll sig fint och lugnt.

Som oväntad krydda på utflykten fick vi åka buss från parkeringen, som visade sig vara en bit bort, och upp till byn. Det gick hem hos pojkarna, som inte är särskilt vana vid kollektivtrafik. Det var roligt att sitta högt uppe och titta ut genom den enorma framrutan. Det var annat än att klämma in sig fem personer i bilen.

Som kronan på verket hittade vi stora, fina blåbär på väg till bussen när vi skulle tillbaka efter föreställningen. Vi ville gärna hem, men det ville alla andra också, så när vi fick vänta på nästa buss sörjde vi inte att vi fick vänta ett tag i blåbärsriset. Så fina blåbär hittar man minsann inte överallt i sommar!

 

Han var ute och gick med hunden när han såg någon som satt på en påle i vattnet

Visste du? - 20 juli - Förföljelsen av Falun Gong