Under påsken sägs häxorna fara till Blåkulla. Benjamin Christensens film ”Häxan” är en ingående skildring av hur häxor har betraktats genom historien. Den blandar dokumentära inslag – där regissörens egna hypoteser har stort utrymme – med iscensatta berättelser från både medeltid och nutid.

I den dansk-svenska stumfilmsklassikern ”Häxan” blandas dokumentära inslag med iscensättningar. Filmen tar oss med på en odyssé genom människans tro på häxor. I början beskrivs hur människan tenderar att förklara oförklarliga ting med magi, för att hon finner det obegripliga outhärdligt. Magin blir också ett sätt att konkretisera vår skräck – som i föreställningar om helvetet. En textruta säger: ”Sådan är medeltiden, allestädes ser den häxeri och djävulens gärningar. Och just därför hända verkligen sällsamma ting.”

Filmen har en förmåga att både hålla distans till vidskepelsen den skildrar och bringa förståelse för hur människor har sett på världen. Fantastiska händelser var en del av medeltidsmänniskans vardag. Runt denna historiska period – som framför allt tilldrog sig när det som i dag klassificeras medeltiden hade tagit slut – spårade den magiska livskänslan ut i häxprocesserna. Dessa får sägas vara ett av mänsklighetens många lågvattenmärken. Regissören Benjamin Christensen följer kompromisslöst med människan ner i denna låghet, samtidigt som han behåller sin skarpsynta blick.