I Tom Alandhs dokumentär om den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt, myntar den jovialiske numera ambassadören i Sydafrika ett begrepp som redan plockats upp. Han refererar till ett "klägg" av journalister, PR-konsulter, politiker och rådgivare och annat som lever i symbios med varandra.
Juholts beskrivning närmar sig väl en svensk motsvarighet till vad Donald Trump stämplade som "the swamp", men man kan tänka sig även en annan sida av den här kletiga upplösningen av gränser och kanter: den nya offentligheten. Det har nämligen med de sociala mediernas genomslag blivit högst godtyckligt vad som gäller för debatt, opinionsbildning och kritik.
Ska man utse ett enda affischnamn för den här nya oklarheten så kanske det är den moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Hans popularitet (som står helt ur proportion till hans partipolitiska karriär, vilken gick i stå för många år sedan) har gjort honom till ett rött skynke för hela den svenska vänstern och progressiva liberalismen. Framför allt har han ett formidabelt genomslag på svenska Twitter, med sina drygt 150 000 följare. Det är också där de flesta av de mediala stormarna kring honom haft sin upprinnelse.
Under den gångna veckan kritiserade Bali i en tweet den vänsteraktivistiska advokaten Emma Perssons utspel mot den populära twittrande polisen "YB Södermalm". Persson ägnade efter detta ett 150-tal inlägg åt att beklaga sig över Balis kommentar, och drog igång ännu ett av otaliga drev mot Bali. Huvudpunkten i detta drev är – som vanligt får man väl säga – att Bali är ett hot mot demokratin för att han som riksdagsledamot med en enorm följarskara ger sig på någon förment skyddsvärd yrkeskategori, denna gång en advokat.
Det här ledde till att den numera frilansande skribenten Ivar Arpi skrev en svidande vidräkning med Persson och hennes metoder (som han tydligen burit på i sex år) på sin substack. Bland annat konstaterar han: "Persson går in i och ut ur rollen som jurist som det passar henne. Hon utnyttjar advokatrollen för att bedriva opinion, men använder den samtidigt som en sköld mot kritik. Uttrycker man sig raljant – eller bara kritiskt – mot henne är det hat och drev, men hon raljerar gärna över andra."
Och det är här det kläggiga kommer in: I den nya offentligheten kan man tydligen välja i efterhand vilken hatt man bar när man fällde eller mottog en viss kommentar. Var man privatperson? Opinionsbildare? Medlem av ett parti? Folkvald? Minister? Redaktör? Mamma?
Alla har vi olika roller och olika sidor. Men såvida man inte väljer att agera anonymt är det någonstans omöjligt att begära att omvärlden ska skilja ut dessa roller på ett nyanserat sätt – som dessutom passar en själv. Den fräna vänsterdebattören Emma Persson får finna sig i att bli attackerad av den fräna högerdebattören Hanif Bali. Hon kan då inte plötsligt bestämma sig för att hon är den skyddsvärda advokaten Emma Persson och han är den folkvalda riksdagsmannen Hanif Bali, bara för att det passar henne för stunden.
Men problemet är så klart större än så. "YB Södermalm", eller Viktor Adolphson som han egentligen heter, kommer alltid att uppfattas som en representant för hela Polismyndigheten när han twittrar eller instagrammar. Och oavsett om han är mycket artig och korrekt i 999 av 1 000 interaktioner (vilket han är) så kommer den där tusende gången då han tappar humöret med någon provokatör att räknas inte bara mot honom, utan mot hela Polismyndigheten. Detsamma gäller Svenska kyrkans alla twitterkonton, Telias officiella konto, Aftonbladets alla skribenter, politiska lokalföreningar, och så vidare, och så vidare.
Dessutom har sociala och traditionella medier också så klart uppgått i ett och samma oklara klägg. Privat levererade inlägg och poster blir grunden för redaktionella artiklar och inslag, och artiklar och inslag blir grunden för inlägg och poster. På de sociala medierna har alla en röst, från de mest välartikulerade till de mest opolerade, och de rent ut sagt instabila. De kända namnens vapen mot denna plötsliga jämlikhet är att klaga på hot, hat, troll, bottar, svansar, och att motståndaren försöker "tysta" en.
Problemet med den här nya offentlighetskampen är att den lägger sig som ett lager på den redan existerande, som var nog så het. De som tidigare ostört dominerade rummet har ingen lust att ge upp mark till varken sina gamla rivaler eller den breda allmänhet som plötsligt släppts in. Därmed existerar ingen som helst god vilja när det gäller att försöka skapa nya "regler" för den nya situationen; alla kommer bara att agera på det sätt som för stunden gynnar en själv. Och därtill gärna projicera sin egen principlöshet eller inkonsekvens på andra.
Under det tiotalet år som sociala medier varit en stor sak har vi redan hunnit se världens mäktigaste politiker – USA:s president – godtyckligt stängas av från de kanaler som numera är livsviktiga om man vill få ut sitt budskap. I nuläget går det inte att skönja någon stabilisering av situationen, inte minst som själva de stora plattformarna ju faktiskt inte heller är neutrala aktörer. Även de är en del av klägget.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
