Ett av flera olika bokslut över de händelser med början hösten 2017 som klumpas ihop under namnet "Metoo" kom nu i dagarna. SVT:s "Veckans brott" kunde konstatera att samtliga åtta kvinnor som åtalats för förtal för olika typer av uthängningar av påstådda gärningsmän fällts.
Det kan sticka i ögonen, men sexualbrott mellan två personer, utan vittnen, är notoriskt svårutredda, medan förtalsbrott ofta är mycket lätta att utreda. Den debatt som somliga försökt få igång för att ändra på förtalslagarna för att tillåta den här sortens publiceringar på sociala medier tycks inte ha fått något större fäste än så länge.
Man kan gott tänka sig att lagstiftarna ser framför sig en potentiell destabilisering av samhället om man börjar öppna upp fältet för den sortens gruppdynamik som Metoo bitvis utvecklades till. Även om få troligen skulle erkänna det öppet är det nog en och annan inom etablissemang och rättsväsende som hoppas att de här förtalsdomarna ska tjäna som ett slags slutlig tillnyktring efter 2017.
Det är svårt att från torr statistik utröna hur pass mycket de dömda kvinnorna rycktes med och upplevde sig uppbackade av samhället i sina nu konstaterat brottsliga gärningar. Vi vet heller inte säkert att de faktiskt utsatts för övergrepp; hälften av dem polisanmälde aldrig, bara en av de fyra anmälningarna ledde till åtal, och där friades mannen.
Det är hur som helst lätt att tänka sig att åtminstone några av dessa kvinnor känner sig lurade av tidsandan från 2017, som tycktes lova upprättelse för alla oförrätter, stora som små. Förutsatt att deras anklagelser mot männen inte var falska eller lättvindiga är det också lätt att känna sympati för dem.
Frågan kvarstår dock hur de problem som utgör grunden för hela Metoo-fenomenet bör hanteras. Kriminologen Christoffer Carlsson lyfter i "Veckans brott" den politiskt rumsrena sidan av frågan – att normerna i samhället måste förändras så att män (vilket det framför allt rör sig om) börjar respektera kvinnors gränser bättre.
Gott så, men det finns även en annan sida av hela saken som aldrig belyses i SVT-programmet, och som vanligtvis bara tagits upp av mer kontroversiella debattörer. Den kanadensiske psykologen och författaren Jordan Peterson lyfte den i en intervju med Vice 2019, med sin karakteristiska rättframhet.
På frågan om sexuella trakasserier på arbetsplatsen säger han: "Borde det upphöra? Det vore bra. Kommer det att upphöra? Tja, inte för tillfället, för vi vet inte hur reglerna ser ut." Därefter utvecklar han sitt numera välkända exempel där han föreslår att ett företag som verkligen menar allvar med att minimera sexuella trakasserier skulle kunna förbjuda smink och högklackade skor.
Många reagerade instinktivt på Petersons resonemang med upprördhet, men det sätter fingret på punkten: Det eviga attraktionsspelet mellan män och kvinnor kan uppstå på alla platser där de vistas tillsammans. I det spelet är kvinnor, på gruppnivå, minst lika medvetna aktörer som män. I arbetslivet riskerar detta spel också ständigt att på olika vis blandas med frågor om makt, pengar och karriär.
Till detta kan läggas den numera helt accepterade frikopplingen av sexualitet från inte bara äktenskap eller relationer, utan från kärlek. Dessa är enormt viktiga faktorer som man till stora delar väljer att blunda för i debatten.
En anledning till dessa saker inte lyfts fram är troligen att det uppfattas som om man då på något sätt skuldbelägger offren för sexuella ofredanden eller övergrepp, eller ursäktar dessa handlingar. Det handlar dock bara om att man måste väcka frågorna i deras rätta sammanhang. När ett övergrepp begåtts kan det aldrig ursäktas med hänvisning till dessa faktorer. Men i den större, principiella diskussionen om relationen mellan män och kvinnor måste de finnas med, hur mycket det än utmanar våra förment moderna sensibiliteter.
Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.
